Den radikala medelvägen är splittrande, inte enande

Vi har ett arv som glöder inom frikyrkan. För Evangeliska frikyrkan handlar det om att förvalta arvet från personer som Emil Gustafson, John Ongman, Nelly Hall, och Frank Mangs, som predikade på ett 60-tal Torpkonferenser. Stafettpinnen förs vidare från generation till generation: arvet av väckelse, pionjärmission och bibeltro.

En del av detta arv handlar om en kristen äktenskapssyn och äktenskapets förbund mellan en man och en kvinna. Att undervisa och vägleda om en kristen sexualmoral som handlar om att sexualitetens gåva kopplas samman med det trogna och livslånga äktenskapet.

Trots många förtjänster är min slutsats att EFK:s rapport om samkönade relationer sviktar på denna punkt, allra tydligast i rapportens rekommendationer och slutkapitel. I rapportens resonemang om en radikal medelväg och om kontextualisering som grund för kyrkans sexualmoral glider man bort från vad som kan räknas som evangelikal teologi.

Den ”radikala medelvägen” är endast ett invecklat sätt att gå samma väg som Equmeniakyrkan, att vara ett samfund med flera parallella linjer i synen på samlevnadsfrågor och sexualmoral. Slutsatserna att sexuell läggning är beständig är därtill mycket tveksam, både utifrån pastoral erfarenhet och aktuellt forskningsläge.

Inom EFK finns det både församlingar och individer som vill förändra inställningen i grundläggande frågor om samkönade relationer. Samma tendens märks i inställningen till samboförhållanden, även om det inte har varit på agendan i denna process. Den privata Facebook-gruppen HBTQ inom Evangeliska frikyrkan, med cirka 300 medlemmar, vill exempelvis ”utveckla Evangeliska frikyrkan i mer HBTQ-vänlig riktning”. Den falangen har haft ett stort inflytande över arbetsgruppens arbete och varit kraftigt överrepresenterad.

Det är uppenbart att de som vill liberalisera EFK i denna fråga är mycket nöjda med arbetsgruppens rapport. Samtidigt visar inlägget från de 51 EFK-pastorerna att breda grupper är mycket skeptiska till rapportens slutsatser.

Kan olika äktenskapssyner rymmas inom en rörelse som EFK? Min bedömning är att svaret är nej.

—  Stefan Swärd

Det är tydligt att EFK:s styrelse bejakar opinionen att gå i en mer liberal-progressiv riktning i synen på samkönade relationer. Ingen i EFK:s styrelse har gjort någon markering i att inte hålla med om rapportens slutsatser. Att 51 pastorer reagerar på rapporten i ett offentligt utspel visar på en ledning som går i otakt med stora delar av rörelsen.

Arbetsgruppens kompromisslösning är splittrande, inte enande. Trots att arbetsgruppen inte har kommit in på vigselfrågor finns äktenskapssynen med som en premiss i rapportens slutkapitel. Även om EFK:s ledning menar att äktenskapssynen ligger fast innebär rapportens rekommendation att församlingar kan utse ledare som lever i samkönade relationer, vilket i praktiken innebär att man accepterar en helt ny äktenskapssyn.

[ Läs tidigare inlägg | 51 EFK-ledare: Inser EFK vad rapporten öppnar för? ]

Arbetsgruppen bejakar att det finns församlingar i EFK som har gått ifrån vår traditionella äktenskapspraxis och äktenskapssyn. Det finns inte några markeringar mot detta i rapportens slutkapitel.

Kan olika äktenskapssyner rymmas inom en rörelse som EFK? Min bedömning är att svaret är nej. Arbetsgruppens förslag leder till ett minskande EFK. En rad församlingar kommer att lämna eller distansera sig. EFK blir också ett omöjligt alternativ för migrantkyrkor, och det kommer uppstå många utmaningar i relation till samfundets internationella partners. Den radikala medelvägen innebär att den interna konflikten permanentas.

[ Läs tidigare inlägg | Svar från EFK:s ledning: Äktenskapssynen ligger fast ]

En konservativ äktenskapssyn kan förenas med att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter gällande sexuell läggning och att vara en välkomnande miljö i den lokala församlingen. Hbtq-personers utsatthet måste vi konservativa förstå och engagera oss i, utan att omförhandla äktenskapssynen.

Ett problem för oss med konservativ äktenskapssyn är hur omprövningen av frågan genomförs i olika kyrkor i västvärlden. Processen sker stegvis, och utan att någon andlig förnyelse eller väckelse ligger bakom liberaliseringen i frågan. Det tycks vara tidsandan som helt håller i taktpinnen.

[ Läs tidigare inlägg | Stämmer det att man föds med sin sexuella läggning? ]

Det är få personer sett till kyrkan som helhet som helt bejakar samkönade relationer och äktenskap, och det är den mest splittrande rörelse som kyrkan har just nu. Den stafettpinne som dagens generation EFK-ledare har tagit över får inte fumlas bort.

Enda möjligheten jag ser att hålla ihop EFK är att kongressen 2024 tydligt tar ställning för den äktenskapssyn som hittills präglat EFK och våra modersamfund. Det bör vara samfundets linje på central nivå och prägla gemensamma konferenser, läger och beslutsorgan. Vår kongregationalism kommer ändå att leda till utrymme för enskilda församlingar att hitta egna vägar när det gäller synen på medlemskap och kriterier för ledarskap. Alla församlingar som i dag är med i EFK har hittills bejakat denna grundsyn med konservativ äktenskapssyn och borde kunna acceptera ett sådant beslut.

[ Allt om EFK-rapporten och debatten kring synd, bibelsyn och hbtq-frågor ]