Debatt
Den förlorade sonen är ett skällsord
Det är den verkliga kärleken. Acceptans och respekt för den man är.
Den som har lämnat sin kristna tro identifierar sig med liknelsen om den förlorade sonen skäms givetvis, skriver debattören. Bilden: Målning av den franska konstnären Martin Drolling (1752–1817).
Michel Martin
Liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15:11–32) är en vanlig berättelse inom den kristna kyrkan som man redan som barn ofta får lära sig. I en troendes kontext syftar berättelsen till att beskriva faderns kärlek till den förlorade sonen som varit ute i världen och slagit runt för att när pengarna är slut återvända till barndomshemmet där fadern ställer till med fest. Med andra ord är fadern Gud och den förlorade sonen är en tvivlande och avhoppande troende som syndar och avviker från den rätta vägen för att till slut återvända till tron, från död till liv, där Gud står med öppna armar och bjuder på slaktad helstekt gödkalv. Visst kan man ha olika teologiska tolkningar av denna berättelse, men nu syftar jag på den tolkning som jag upplever att man lär sig som icke teolog, som barn, som ungdom, som vanlig vuxen församlingsmedlem.
