Känsloladdat när uppföljaren till Minns du sången spelades in

NASHVILLE. Vatten och gråtpapper. Inget har större åtgång under inspelningen av nya tv-serien “Alla tiders sånger”. I födsloprocessen är 40 sångare och musiker från Sverige och Norge involverade. Någon gång under våren är det meningen att ländernas tittare ska få se och höra resultatet av en musikresa som inte liknar något annat som gjorts i skandinavisk kristenhet. Dagen var med bakom kulisserna i Nashville.

Genom program som Jills veranda har tv-tittarna fått bekanta sig närmare med musikstaden Nashville. Längst stadens huvudgata The Boulevard ligger countrybarerna vägg i vägg med varandra. Där inne tycks konserterna avlösa varandra, för ute på gatan som delar av dygnet myllrar av turister, blandas musiken till en smått öronbedövande kakofoni.

Men ytterst lite av denna ständigt pågående musikfest hinner upplevas av inledningsvis nämnda artister. Deras dagsschema påbjuder obligatorisk närvaro i studion ifrån tidiga åtta på morgonen till sju på kvällen. Först två intensiva övningsdagar, därefter fyra inspelningsdagar på raken varav tre i den stora studion där den kristna tv-jätten TBN huserar. 60 sångnummer måste sitta. Det innebär att 20 om dagen måste hinnas med och då ska man veta att en alternativ tagning görs av i stort sett alla låtarna. Sådant tarvar hård disciplin, kan jag intyga.

En av de första dagarna på plats får dock två av resans musiker uppleva ett särskilt hallelujah-moment. Producenten Anders Wisth har lyckats fixa in Emilia Lindberg och Synnöve Aanensen på Roberts Western World, en av Nashvilles äldsta country/honky-tonk-barer, så att de får sjunga var sin sång från scenen med fullt band.

– Jag körde Ray Charles I can’t stop loving you, fnittrar en överväldigad Emilia Lindberg.

– Det kommer jag aldrig att glömma.

Framträdandet bandades med avsikt att bli inslag i programmet. Det genomförs med ett stort leende. Kanske är detta det närmaste artisteri som något framträdande kommer på den här resan, ty ingen verkar vara här för att glänsa för egen del.

Fjärde och sista inspelningsdagen bussas hela sällskapet ut på landsbygden till en stor lada cirka 30 minuters bilfärd norr om Nashville. Där spelas ytterligare ett tiotal sånger in och miljön understryker verkligen det som vi svenskar förknippar med countrymusik. På baksidans enorma trädäck serveras en gigantisk barbecue där sydstatskockarna bevisar hur enastående grillat kan smaka. Artisternas uppdrag är nu nästan slutfört och de medverkande kan tillåta sig att slappna av lite mer. Här finns heller ingen kör, som i studion där alla backar upp varandra hela tiden. Framträdandena i ladan är lite mer sparsmakade.

Nashville i all ära, men utan Hönö är det frågan vad som hade blivit av projektet. Det var där, i öns missionskyrka, som 25 av artisterna i augusti samlades till en övningshelg. Det var också där som deltagarna förstod att man gett sig in i ett alldeles speciellt projekt. Påhejade av sommarens bästa väder och värdfolkets öppna famn fick svenskar och norrmän komma samman i en gudagiven gemenskap som varade från fredagens lunch till söndagens gudstjänst.

– Vi skrattade, vi grät och vi sjöng. Det var himmelskt, summerar Urban Ringbäck, en av de tre som förberett musiken till programserien.

Som så ofta när en grupp kommer samman för att tillsammans utföra ett gemensamt uppdrag under en begränsad tid så uppstår känslan att man befinner sig i en bubbla. Redan andra inspelningsdagen hör jag flera som uttrycker sig just så. Nästan alla resenärerna bor på samma hotell en kort promenad från studion där inspelningen pågår från åtta på morgonen till sju på kvällen. Mitt på dagen lunchpaus och därtill några korta fikaraster. I övrigt fullt fokus på musiken. Redan första dagen gör skandinaverna intryck på amerikanerna i studion.

Husorganisten Alton Gibson är den ende musiker som lånats in på plats. Eftersom studion ofta används för olika musikinspelningar har han spelat med åtskilliga ur den kristna artisteliten i USA. Men bakom fina fasader döljer sig inte sällan översittarfasoner som fått honom att må riktigt dåligt. Så när ännu ett gäng kristna musiker anlände var han beredd på vad som helst.

– Men Urban tog mig i handen och behandlade mig som om jag var en kunglighet. Att få jobba med musiker som presterar på en så hög nivå och ändå beter sig som normala människor är uppfriskande och en ren välsignelse, säger Alton när jag samtalar med honom i en av pauserna.

Teknikern Jeff Lemmons, som ansvarar för monitorljudet på scenen, hade heller inga förväntningar på skandinavernas besök. Men redan under första sången, som var på svenska, fann han sig själv sitta framför monitorn med tårar rinnandes längs kinderna.

– Jag sa till dem: Vi förstår inte orden, men vi känner den helige Andes och Guds närvaro här. Vi är helt knockade, berättar Jeff.

– Detta är med råge en av de inspelningar som gjort allra starkast intryck i mitt eget hjärta, att se karaktären och ödmjukheten hos de här människorna och hur de lovsjunger.

Bandet som består av Jonathan Alfredsson (kapellmästare), Tobias Gard (gitarr), Tobias Grenholm (bas) och Andreas Öjebrandt (trummor) överöses av beröm från alla håll.

– Killer band, deklarerar Homecomingsångarna Jimmy Yeary och Scotty Inman som gästar inspelningen en av dagarna.

Två andra amerikanska inslag är de mer eller mindre countryanstrukna sånggrupperna Boot Brothers och tjejkvartetten High Road. I övrigt är det svensk-norskt för hela slanten. Fast Evie Tornquist Karlsson och Solveig Leithaug är sedan länge bosatta i USA och Evies son Kris Karlsson, som medverkar med sin mamma, är född och uppvuxen där borta.

En morgon innan allt drar igång i studion välsignar den norske tv-pastorn Egil Svartdahl alla medverkande. Som programmets ciceron och intervjuare är han en viktig sammanhållande kraft.

Av alla hittills uppräknade namn hör ni läsare förmodligen att Alla tiders sånger omfattar en brokig skara. Att samla 40 artister är också att samla 40 individualister och därför var det viktigt för Urban Ringbäck att första dagen på plats hålla ett litet linjetal. Till sin hjälp tog han Bibeln och Psalm 100 – “den stora psalmen för sångare och musiker”. “Han har gjort oss och vi är hans”, läste Urban och förklarade:

– Bara Gud kan göra ett folk av individer, eller egon om man säger så. Ska man underordna sig ett syfte som att förmedla evangeliet om nåd, kärlek, hopp och frid, då kan egot stå i vägen. Då kan budskapet bli “här är jag” i stället.

Till detta lade Urban orden från Första Petrusbrevet 2:10 “Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk”.

Oavsett vem jag samtalat med eller lyssnar på är det tydligt att orden tagit skruv. Väldigt många av deltagarna hade aldrig träffats innan projektet drog i gång och kände sålunda inte varandra. Ändå hyllar alla den varma gemenskap de upplever. Respekten för varandras förmågor märks hela tiden och folk är otroligt peppande varje gång det är dags för en ny solist att träda fram till mikrofonen. Åtskilliga framföranden slutar i kramkalas. Allra mest känsloladdat blir det när Michael Jeff Johnson tagit sig igenom sin djupt personliga sång Stormens överman, men hela auditoriet är också överväldigat efter att Peter Hallström slagit an sista ackordet på Håll mitt hjärta. Atmosfären är så laddad att den nästan går att ta på.

– Tänk om alla gudstjänster varit lika berörande, utbrister någon.

Man ska heller inte glömma att här finns också människor som känt varandra i decennier och som spelat massor ihop. Här finns också dem som beundrat någon på avstånd och nu plötsligt får stå på samma scen som den personen. Emilia Lindberg avslöjar att när hon var liten bestämde hon att hennes kanin skulle heta – Roland Utbult! Hela scenen exploderar av skratt.

Peter Hallström och Lars Mörlid gör för första gången en duett tillsammans – en lika mäktig som svängig version av Var ej försagd. Lars Mörlid är nestorn i gänget. Ingen skulle gissa att han fyllt 75. Han är också eleganten som rör sig sömlöst mellan olika generationer. Han verkar prata med alla, bry sig om alla och jag får en känsla av att han har en betydelsefull själavårdande roll för flera av sina artistkollegor.

Över huvud taget är det mycket samtal deltagarna emellan. Inte minst mellan svenskar och norrmän. Även om kulturen är likartad i de båda länderna är det en hel del som skiljer. Inte minst det kristna konsertlivet. Norrmän tycks betydligt mer villiga än svenskar att betala för att gå på konsert i kyrkan. Därför har Norge ett mer levande konsertliv och de kristna artisterna där har lättare att få spelningar. Men vad det beror på verkat ingen kunna reda ut.

Norrmännen på resan är alla varma personligheter och i min fantasi ser jag en rad spännande samarbeten över nationsgränsen födas här. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Under inspelningen delar de också djupt berörande berättelser om sina liv.

Inför att musikalartisten Morten Gjerløv Larsen och Victor Ternvall tillsammans sjunger You raise me up berättar den förstnämnde hur han för nio år sedan på ett “avrusningshem”, på sina bara knän lovade Gud att han skulle ge allt till honom om bara han kunde resa honom upp från missbruket.

– Sedan den dagen har jag inte haft sug efter alkohol en enda gång, intygar Morten.

Hans ord ger sången ett nytt djup, en ny nerv.

Lewi Bergrud är en medelålders kille med gitarr. Han känns som en rockrebell men visar sig vara otroligt bred i sitt musicerande. Hans pappa var sångarevangelist vilket förstås påverkade Lewi och hans syskon. När deras far för några år sedan låg på sin dödsbädd var syskonen samlade i rummet och tillsammans sjöng de en sång.

– Sedan sa pappa till mig: “Nu får du ta över stafettpinnen. Men på din måte.”

Strax efter somnade han in. Lewi Bergrud har tagit sin pappa på orden. Han är en fri själ som rör sig obehindrat mellan kyrkans estrad och de profana scenerna. För ett år sedan prövade han konceptet Psalm på pub vilket blev en enorm succé. Sedan dess har han fortsatt sjunga psalmer på krogen i Oslo inför fulla hus. Plötsligt ekar allsången med gamla välkända hymner mellan barskåpen.

Men här och nu landar han sin berättelse med att sjunga en sång han själv skrivit – Pappa om såg meg nå.

En av roligaste sakerna med att hänga med så många musikaliskt begåvade människor är att de plötsligt kan bryta ut i allsång när man minst anar det. Som en kväll på en tacorestaurang när plötsligt alla sjunger en Roland Utbultsång för full hals. Eller sent i hotellobbyn när Solveig Leihaug och Lewi Bergrud turas om att leda i välkända sånger från förr och nu. Är det så det går till när människor sjunger sig samman, hinner jag tänka. Ingen vill att det ska ta slut med till sist måste man bryta upp. Det är en dag i morgon också.

Sista inspelningsdagen genomförs i ladan som omnämndes inledningsvis. Där har blivit dags för Evie Tornquist Karlsson och sonen Kris Karlsson att göra ännu en duett. Kris har plockat fram en gammal Guild elgitarr som Evies mamma och pappa en gång köpte av den norske sångarevangelisten och låtskrivaren Aage Samuelsen vid ett av hans besök i New York. Evie drar hela historien innan hon och Kris framför Aages kanske mest kända sång – Jesus du som fyller alt i alle. Evies röst och Kris gitarrarrangemang smälter samman och en tidlös helighet uppstår.

I ladan plockas även några nyare lovsånger fram och lite oväntat för många av oss dyker Hillsong Stockholms musikpastor Eric Liljero upp och hänger in på ett hörn.

Sista kvällen syns plötsligt en välbekant figur gå fram till hotellreceptionen. Bill Gaither. Mannen som är upphov till Homecoming, den musikrörelse som inspirerade till svenska Minns du sången vilket i sin tur varit förlagan till Alla tiders sånger. Cirkeln sluts.

Bill Gaither och hans gäng är i Nashville för att spela in Gaithers årliga julshow. Faktum är att de avlöser det svensk-norska gänget i TBN-studion. Lars Mörlid har mött Bill Gaither under en USA-turné som Choralerna gjorde på 1970-talet. Så Lars går fram och hälsar och får en chock när det visar sig att Gaither mycket väl minns konserten han besökte.

– Han minns till och med namnet på låtarna – Live, live, live och Sunshine and rain. Det är alltså snart 50 år sedan!

Följande dag ska de flesta flyga hem. Några sista skälvande timmar tillsammans innan det är dags att skiljas åt. Men det är ingen vågad gissning att under den här veckan har det knutits band som kommer att bära frukt på mer än ett sätt. Inte bara i de åtta tv-program som varit det gemensamma uppdraget att åstadkomma.

Bara några kilometer från vårt hotell i förorten Hendersonville ligger den plats där Johnny Cash bodde. Efter frukost sista dagen hänger jag på ett gäng som åker dit. För en vars första skivköp var Johnny Cash at San Quentin och spelat hans musik sedan dess är detta så klart känslosamt. Väl på plats händer det oerhörda att en granne som sköter om mamma Cashs hus, där makarna June och Johnny Cash bodde de två sista åren av sina liv, släpper in oss i huset och tar oss på en guidad rundvandring genom alla rum. Kvinnan som guidar är svenskättling och det är vår smala lycka. Hon blir alldeles till sig när hon hör att vi kommer från Sverige. Som tack stämmer hela gänget upp i den svenska världspsalmen O store Gud. Vi står kring det stora matsalsbordet i vardagsrummet och kvinnan, som verkar vara djupt troende, torkar tårarna flera gånger. Cilla Hector ger henne en kram.

På flyget på väg hem snurrar alla intryck som en centrifug i huvudet. Reaktionerna från amerikaner som Sarah Bell Lundbäck mött att de aldrig hade hört talas om 40 artister som betalat sina egna biljetter för att göra något liknande. Anders Wisths tacktal där han talade om en dröm som gått i uppfyllelse. Evelina Gards avslutningsord som gick ut på att även om det inte skulle komma ut ett enda tv-program från detta så var ändå nya vänskapsband och de gemensamma upplevelserna värt alltihop.

I huvudet ringer också Lars Mörlids konstaterande i samband med ett av hans sångframträdanden:

– Musiken behöver komma in i församlingen för att ha effekt.

Jag kommer att fortsätta att fundera på vilken djupare mening som finns i de orden.

För mitt inre ser jag också gängets medföljande servicecrew Olivia Karlberg, Camilla Melin och Mia Runeson pila mot studioscenen så snart någon av artisterna tecknat att de behöver assistans.

När känslorna tar över är det viktigt att det finns hjälp. Ibland är svaret så enkelt som vatten och gråtpapper.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.