Vännerna gick varsin väg i klostret: "Han höll löftet som jag hade brutit" 

Broder Johan har levt som munk i Taizé i 60 år. Men han har inte trivts, utan länge funderat på att lämna klostret. Hans vän Christer bor hemma i Sverige och funderar fortfarande på vad som hade hänt om han också hade fått avge klosterlöftet. Nu möter Dagens Malina Abrahamsson vännerna för ett samtal om tron, livsvalen och om att ångra sig.

I början av 2022 intervjuade jag Taizémunken broder Johan. När han dök upp på skärmen fick jag ett infall. Jag inledde med att fråga: Hur mår du?

Och fick ett oväntat svar: Inte så bra faktiskt.

Det visade sig att Broder Johan, som bott och verkat i det populära klostret Taizé i Frankrike i 60 år, inte alls mått bra, utan vantrivts – i 40 år. 

Nu funderade han på att lämna. Och kanske: börja leva med en kvinna i stället.

Det är juni 2025 och jag möter broder Johan på Dagens redaktion i Stockholm. Han är i Sverige för att hälsa på vänner och delta i en konferens. Han är klädd i en stickad tröja, slank, ser yngre ut än sina 81 år. Sedan sist har han odlat skägg, så först känner jag inte igen honom. 

– När jag anlände till Taizé 1963 hade jag ett ganska stort skägg. Efter att ha levt i kommuniteten i tre månader på prov sa brodern som var ansvarig för oss unga: ”Ja, nu kan du bli medlem, men då måste du raka av det skägget”. Och jag frågade: ”Men varför det?” Och då såg han väldigt generad ut och sa: ”Vi avstår från det”. Jag tyckte det var ett lite underligt svar, men jag gjorde som de sa, berättar Johan. 

Egentligen vill jag genast ställa frågan jag undrar mest av allt: Är du kvar i Taizé? Eller har du hittat en kvinna? 

Men vi backar bandet: Hur kom han ens dit från första början?

Broder Johan föddes som Johan Danell, son till Sven Danell som var biskop i Skara. Tillsammans med sin mor Miriam och fem syskon växte Johan upp i biskopsgården. Som ung var han som de flesta andra, säger han. En ganska osäker tonåring, sökte efter vem han var – förtjust i tjejer med samtidigt blyg. Försökte spela fotboll men blev aldrig duktig på någon sport. Sin pappa biskopen pratade han sällan med. 

– Han gick ju in till hundra procent i sin uppgift som biskop. Så vi barn såg inte mycket av honom faktiskt, bara vid kvällsmåltiden. Då satt han längst bort på kortsidan av bordet. Och jag pratade nästan aldrig med honom.

Däremot följde Johan med sin far till kyrkan. Såväl aftonbön som gudstjänstbesök var naturliga i familjen Danell. Men det var först efter konfirmationen som Johan på allvar började fundera på det här med Gud. Framför allt funderade han på frågan hur man kunde veta om Gud ville något särskilt med ens liv. 

Som 17-åring åkte Johan som utbytesstudent till USA. Han gick med i en ungdomsgrupp i en kyrka där, men blev besviken. De andra ungdomarna ville inte prata om Gud, utan framför allt om tjejer och sex. Det gjorde att Johan började fundera på celibat. 

– När det bara var killar som pratade var det mycket om tjejerna och hur de var klädda. Och jag kände: Jag vill inte låta det här regera mig. Lockelsen fanns alltid där – jag har samma längtan till ömhet och närhet som alla andra har, men jag bestämde mig att den här längtan efter Gud är starkare och jag vill prioritera den.  

När Johan kom hem flyttade hans kompis Christer in i prästgården. De gick i samma klass, och var lika intresserade av att utforska tron. De korta stunderna av bibelläsning hemmavid räckte inte, inte heller den ganska ytliga ungdomsgruppen i kyrkan. De behövde ”något starkare”. 

Genom sin pappa fick Johan höra om Taizé i Frankrike – ett av få ekumeniska kloster. Han och Christer blev genast intresserade. 

De var 18 år gamla och brydde sig varken om att gå klart skolan eller rådgöra med sina föräldrar innan de bestämde sig för att åka. De hade läst två böcker om Taizé, och fick svar från klostret att de var välkomna. En januarimorgon gav de sig av, liftade ner till Frankrike. 

– När vi hade gått ut med bara var sin liten väska i handen upplevde jag en frihet som jag aldrig har upplevt tidigare; nu har jag kapat alla band bakåt och jag är öppen inför en osäker framtid. Då, på något sätt, kom Gud närmare, minns Johan. 

Väl på plats gjorde de sig hemmastadda i klostret. Och efter tre månader blev de medlemmar i kommuniteten. Under en högtidlig ceremoni kläddes de i vita kåpor, omgivna av bröder som sjöng. 

– Och då var jag som lyckligast i världen, berättar Johan. 

Tre år senare avlade han sina livslånga löften om kyskhet, fattigdom och lydnad och blev därmed en Taizémunk. 

Men då var Christer inte kvar. 

I dag bor han i en tjusig våning i Malmö, är pensionerad gynekolog. Jag åker dit tillsammans med broder Johan.

Christers sambo Kerstin, som han levt tillsammans med i 30 år, dukar fram kaffe och kardemummabullar. Stämningen är uppsluppen när Johan och Christer börjar berätta om gymnasieminnen, hur de ville sticka ut klädmässigt och köpte lustiga hattar som de bar i skolan. 

– Ja, du hade en båtmössa och jag hade världens största keps, säger Christer och skrattar. 

– Ja, på min mössa stod det "speedway", minns broder Johan med ett leende.  

Sedan börjar vi tala om Taizé och då blir de båda allvarliga. Tanken var att Christer också skulle avlägga livslånga munklöften, men så dök hans pappa upp i Taizé och lyckades övertyga priorn, broder Roger, om att det bästa vore om Christer kom hem och gjorde klart studenten. 

Men Christer ville inte alls studera. Han hamnade i en existentiell kris, tog i stället jobb som stuveriarbetare och sedan som svetsare. Han ville ha ett fysiskt krävande jobb, men i smyg var han också lite av en munk. Om nätterna smög han upp för att be. 

– Jag hade dåligt samvete ändå, hur jag än ansträngde mig. Gentemot tillvarons grund. Tillvarons grund var ju Gud. Jag var väldigt kritisk mot sig själv. 

Varför var du kritisk mot dig själv? 

– Ja, att man inte gjorde tillräckligt.

Vad tänkte du om att Johan stannade kvar i Taizé?

– Ja, det var jobbigt. Men jag förstod honom och jag tyckte att han på något sätt hade större tro än jag. Han hade hållit löftet på något sätt som jag hade brutit.

Broder Johan var alltså kvar i Taizé när Christer hade lämnat. Men han började vantrivas allt mer; han drog inte jämnt med priorn och tyckte inte om hur kommuniteten utvecklades. Han hade sökt sig dit för att få leva ett överlåtet liv i bön och kontemplation, men blev snart en sorts ofrivillig ungdomspastor som skulle ta hand om alla mängder av tonåringar som kom till Taizé.

– Jag kände mig djupt olycklig och tänkte: Det här är inte alls vad jag vill, och så har jag lovat trohet för livet. Hur ska jag göra? 

Under alla år har han dessutom lidit av plågsam huvudvärk – den har kommit så snart han ska koncentrera sig eller be. Broder Johan har därför undrat om Gud har en annan väg för honom än att stanna i Taizé. När han nämnde det för sin samtalsbroder upplevde han att svaret blev: ”Men Taizé som är så bra, om du inte gillar det kanske det är dig det är fel på”. 

Genom åren har Johan och Christer haft sporadisk kontakt. För 15 år sedan berättade Johan att han blivit så kritisk att han funderade på att lämna klostret. 

– Jag blev väldigt chockad av det, säger Christer. 

Ni har båda fyllt åttio år. Vad tänker ni när ni ser tillbaka på era liv?

– Ja, det kunde ha varit mycket, mycket bättre för min del. Men en liten tanke är att det kunde också vara sämre, kommenterar Christer. 

På vilket sätt hade det kunnat vara bättre? 

– Ja, jag kunde ha gjort mer för Gud …

Christer tystnar. 

Tror du inte att Gud är nöjd med dig?

 Det tar en stund innan han svarar, rösten stockar sig.   

– Mycket tveksamt. 

Sedan faller Christer i gråt, stryker bort tårarna med ovansidan av handen. Och jag tappar min journalistiska roll, vill säga något för att trösta: "Jag tror att han är nöjd med dig". 

Sedan får jag svårt att hålla tårarna borta. Så jag bollar över till broder Johan i stället, frågar vad han tror. 

– Ja, det tror jag också. Christer har ställts inför svårare situationer än jag. Och han har gått igenom och gjort något väldigt bra utav det, det beundrar jag. Man kan säga att jag liksom fick vara kvar på ett tryggt ställe i stället. Och det har blivit lite halvdant, kan man säga. 

Både broder Johan och Christer har brottats med sina livsval på var sitt håll. Trots att Christer gjort stora insatser som förlossningsläkare både i Sverige och utomlands – räddat livet både på kvinnor och barn – har han aldrig helt kunnat släppa tanken på att klosterlivet var hans egentliga väg. På samma sätt har Johan funderat fram och tillbaka om han gör rätt i som är kvar på en plats där han inte trivs. På senare år har de två vännerna kunnat tala öppet med varandra om sina känslor. 

Broder Johan har också pratat med andra, och mött förståelse – framför allt från kvinnor. 

– Män är ofta inne i sin verksamhet, sitt jobb, sina planer, sina drömmar. Då har jag ibland tänkt, vad det skulle vara skönt att inte vara kvar bland alla de här bröderna som inte förstår mig, utan leva tillsammans med en kvinna som förstår mig. Det skulle vara sådan lättnad, säger Johan och skapar en naturlig övergång för mig att fråga det jag undrat sedan vår förra intervju: Har han, efter 60 år, brutit upp från Taizé för att leva med en kvinna?

Svaret är: Nej.

I stället lever han med, och tar hand om, en 104-årig Taizébroder som behöver extra stöd. Nu har ytterligare en broder anslutit till deras gemenskap, och en till är på gång. 

– Nu känner jag att det är det jag vill försöka hjälpa fram så att det får bli det bästa möjliga, säger broder Johan och låter med ens förväntansfull. 

Så du har inte inriktat dig på att träffa en kvinna att leva med? 

– Nej, inte just nu. Jag har goda vänner bland kvinnor och jag tycker att det är roligt att träffas och prata och umgås. Men just nu så känner jag att det inte är det som jag längtar efter. Det hindrar inte att man kan vara nära varandra och ge varandra lite ömhet. Men för närvarande vill jag inte gå längre än så. 

Allt sedan du var tonåring har din bön ha varit att Gud ska visa dig vägen. Tycker du att han har visat dig vägen?

– Ja, på sätt och vis. Men inte på det sätt som jag hade tänkt mig.