Bibeln används för att göra pedagogiska poänger

Hur lär man sig att tro? – om samspelet mellan tro och lärande

• Författare: Anders Hedman
• Förlag: Argument (208 sidor)
• Genre: Pedagogik

Vad kan man som församling göra för att lära människor att tro? Det svarar kyrkoherden Anders Hedman på i sin nya bok. Dagens Maria Ringdahl har läst. 

Boken Hur lär man sig att tro är skriven till anställda i Svenska kyrkan och är bland annat tänkt att läsas i arbetslaget. Bokens ämne är intressant för verksamma i andra kyrkliga sammanhang, men kontexten för boken är tydligt svenskkyrklig.

Det är en välskriven och genomarbetad bok av en påläst författare. En stor del av boken handlar om pedagogik och lärande ur olika perspektiv, där Anders Hedman går igenom olika vetenskapliga modeller och hur detta kan tillämpas i kyrkans liv. Han återkommer genom boken till tre karaktärer med olika ålder och relation till kyrkan för att tydliggöra hur olika kyrkliga situationer kan komma att upplevas för dem och deras tro. Texten är inte svårtillgänglig, men det tar tid att bearbeta all information. Varje kapitel avslutas med ett antal samtalsfrågor, som ofta är tankeväckande men ibland så öppet ställda att de kan få vilket svar som helst.

Jag tar med mig många intressanta saker från boken, inte minst olika aspekter som underlättar inlärning: goda relationer, att ha roligt, känna trygghet samt ha struktur och rutiner är några exempel. En annan bra påminnelse är att den faktiska inlärningen inte alltid stämmer överens med avsändarens intentioner. 

Boken innehåller konkreta förslag på aktiviteter som ger stöd i att planera verksamhet som på ett pedagogiskt sätt får människor i funktion och hjälper dem att delta, tänka, formulera sig och kanske på sikt öppna upp sig för tro. Flera exempel handlar om konfirmandtiden och det ges förslag både på lekar för sammanhållning och praktiska övningar kring att till exempel lära sig ”Vår Fader” eller hur man i lag kan lära sig hitta i Bibeln. Det finns också förslag på hur man kan ta emot skolklasser i kyrkan och låta dem markera saker i kyrkan som de känner igen och inte med olikfärgade post-it-lappar för att öppna för samtal.

Bibeln används för att lyfta fram flera poänger i boken, som hur Jesu liknelser uppmanar lyssnarna att själva tänka och tolka, och hur Jesus är pedagogisk i mötet med människor. Hedman menar även att den bibliska synen på människans samspel mellan tankar och känslor stämmer med modern hjärnforskning.

Men trots att Bibeln och kyrkans uppdrag att nå ut med evangelium är närvarande känns Bibeln som ett referensverk bland andra. Författaren hänvisar minst lika mycket till pedagogisk forskning, biskopsbrev och handböcker som till Bibeln själv.

Frågorna som ställs – till exempel ”vad är tro?”, ”hur lär man sig att tro?”, ”hur når vi dem som är långt borta från Gud?” – ställs aldrig direkt till Bibeln. Detta kan jag tycka är anmärkningsvärt när det är en präst som skriver till andra kristna medarbetare i kyrkan. Bibeln själv har så mycket att säga om de här frågorna, och det borde väl vara det viktigaste för oss kristna att reflektera över? I Hedmans bok används Bibelns mer för att göra pedagogiska poänger än att pedagogiken används för att göra bibliska poänger. 

Sammanfattningsvis täcker Hedmans bok mycket av vad vi människor kan göra för att knuffa våra medmänniskor mot Jesus så att den helige Ande kan skapa tro i deras hjärtan. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket pedagogiska och välplanerade samlingar hjälper om människor inte får ett möte med den levande och verkligt sanne Jesus? Det hade jag velat läsa mer om.

Svenska kyrkan på väg mot nya rekord – två grupper bakom utvecklingen