Folke T. Olofssons poesi är en lisa för själen i en känslopjunk tid

Begreppet svanesång går tillbaka på en mytisk föreställning att knölsvanen, som hela livet varit stum, först inför döden brister ut i vacker sång. Poeten Folke T. Olofsson sätter in ordet som titel för sin sjätte diktsamling. Myten är inte sann. Men ändå talar skönheten; den ”sekunderar profeterna”, heter det i den inledande programdikten.

Olofsson håller även i sin nya samling mycket hög klass. I dessa tider av känslopjunk och påträngande reklam är det en lisa att mötas av hans poesi. Här finns inget insmickrande:

Självfallet skulle jag kunna skriva mer,

drapera och utstoffera med plymer, rysch och pysch,

glitter och glamour

---

Jag gör inte poesi av paroller, pamfletter, av plakat

I stället rör sig poeten in mot tystnaden. Det är det existentiella som är hans ärende. Nu är det tid att lämna det som inte behövs. Fokus riktas mot det nödvändiga. Naturen utgör här både mål och medel. 

Vägen ett knivsår i landskapet 

som stiger någon grad per hundra meter

 till dess himlen möter jorden.

Orden och verkligheten är ett av de begreppspar som Olofsson arbetar med. Man behöver inte kräva ord och namn för allt: ”Det räcker med att bekräfta det självklara, / att det som finns är det det är”. Men Ordet står bakom allt, det är diktjagets tro - Ordet som är Jesus Kristus.

Allt klarare under vägen genom samlingen framträder himlen, hoppet om mötet, hemkomsten. Han skriver:

Anländ

väntad, bli mött

av en som väntat,

spanat efter ett ansikte

bland alla de ankommande.

Att läsa Folke T. Olofssons poesi är rätt näring. Förhoppningen är att denna samling inte är hans ”svanesång”.

Prästen som har skrivit 3 422 psalmer, hittills