”Mästerverket” påminner om hur kraftfullt det är att läsa Bibeln som litteratur

Mästerverket

• Författare: Per Ewert
• Förlag: Libris
• Genre: Teologi / Litteraturvetenskap

I sin nya bok vill Per Ewert visa att Bibelns 66 böcker bildar en litterär helhet. Dagens recensent smittas av berättarglädjen men vänder sig mot tendensen att regelmässigt betrakta biblisk beskrivning som historisk sanning. 

Per Ewert tar i sin bok Mästerverket sig an en djärv uppgift: att visa att Bibeln är världens främsta litterära verk. Det är ett storslaget anspråk – och Ewert driver det med språklig lätthet, berättarglädje och en smittande iver, stundom lik försäljariver. 

I 24 kapitel som var och ett adresserar ett särskilt bibliskt tema eller mönster vill han visa hur Bibelns 66 böcker bildar en litterär helhet. Tesen är att motiv, symboler och strukturer återkommer från skapelsen till tidens slut och strålar samman mot en centralpunkt: en klippa utanför Jerusalems stadsmur för 2000 år sedan. Hans prosa är flödande, elegant och välbalanserad; metaforerna sitter ofta rätt, tonen är gladlynt och lekfull. Det är svårt att inte dras med i hans entusiasm – åtminstone ett tag.

Bokens främsta styrka ligger i författarens förmåga att se mönster och sammanhang. Han följer texttrådar genom Bibelns myllrande väv med energi och fantasi, ibland på sätt som överraskar och berör. Särskilt vackert är kapitlet om linnetygets väg genom Bibeln – en liten pärla där teologiskt djup och estetisk sensibilitet möts. Också kapitlet om de två städerna – Jerusalem och Babylon – är starkt; där blir en intrikat litterär trop till en teologisk spegel, en modell för människans inre kamp mellan tro och bortvändhet.

Men Ewerts blick för strukturer har också en mindre lyckad sida. Hans passion för att finna kiastiska mönster – korsvisa speglar i texten – blir stundtals en manisk verksamhet där varje språklig symmetri tolkas som gudomligt avsedd. Det är ofta intressant, men ibland långsökt, krystat. Och det litterära perspektivet blir smalt: varför diskuteras inte andra berättartekniska grepp – som fokalisering, ellips, intertextualitet eller spänningen mellan intrig och fabel? För en bok som gör anspråk på litterär analys blir det märkligt att litteraturvetenskapen som disciplin knappt är märkbar.

Ewerts största problem är dock inte estetiskt utan epistemologiskt. Trots att han säger sig läsa Bibeln som litteratur blandar han ofta ihop intern biblisk historieskrivning med modern historieforskning. När geografiska och historiska frågor behandlas blir framställningen stundtals naiv; det är inte rimligt att regelmässigt betrakta biblisk beskrivning som historisk sanning. Några rena fel slinker också med – som påståendet att benämningen Palestina lanserades av romarna efter templets förstörelse. Faktum är att Herodotos redan på 400-talet f.Kr., som den första i en rad antika författare, använder ordet om området mellan Egypten och Fenicien.

Kristna bokförlagen: Nu säljer vi fler biblar än någonsin

Där Ewert verkligen övertygar är i glädjen inför texten. Han skriver som en älskare av ordet, snarare än en kylig akademiker. Det gör läsningen angenäm men också ideologiskt färgad. Bakom en framställning som signalerar neutralitet märks tydliga teologiska tendenser: Bibelns helhet förklaras helst genom Guds hand, inte genom skickliga redaktörer. Denna hållning är inte nödvändigtvis orimlig, men den presenteras som en given slutsats. Som teolog saknar jag den dialektiska rörelsen mellan tro och kritik; som litteraturvetare saknar jag öppenheten för alternativa tolkningar. En sådan stil skulle i själva verket vara mer kongenial med Bibelns egen polyfoni av röster.

När Ewert påstår att ”vissa forskare” menar att Jesaja bok är skriven av två eller fler författare, är det på gränsen till intellektuellt ohederligt. Nämnda syn på Jesajas författarskap är helt vedertaget bland en stor majoritet av bibelforskare. Sådana påståenden skadar mitt förtroende för Ewerts storslagna ansats, snarare än övertygar mig.

Ändå förtjänar boken respekt. Mästerverket påminner om hur kraftfullt det är att läsa Bibeln som litteratur: som en väv av symboler, berättelser och röster som format vår kultur och våra liv. Ewert lyckas ofta väcka förundran – också hos den som inte delar hans premisser. Men där han ständigt vill bevisa Guds medverkan i textens struktur, ser jag snarare den mänskliga redaktionens genialitet. För mig gör det inte Bibeln mindre helig – bara mer levande. Förunderligt är Andens samspel med oss människor av kött och blod!

Per Ewert skriver med glöd och gåva, men Mästerverket hade vunnit på mindre predikan och mer dialog. Det är en språkligt njutbar, teologiskt partisk och litterärt ojämn bok som på sitt tilltagna sidantal hinner väcka många viktiga frågor.

Per Ewert: Jag gick med i Svenska kyrkan för att ställa upp i kyrkovalet