Heltnes ”Anfallen” säger mycket om vad det är att vara människa

Anfallen

• Författare: Johan Heltne
• Förlag: Episod (231 sidor)
• Genre: Roman

I Johan Heltnes nya roman återvänder han till de epileptiska anfallen som han utforskat i sina tidigare verk. Dagens recensent Fanny Willman läser en bok om det dubbla kärleksbudet. 

Vad är det för fel på Adam? Han är bara ett barn och drabbas återkommande av epileptiska anfall. Han får hjärtklappning, börjar darra och domnar bort. I skolan, bland vänner och hemma. 

Journalblad från Akademiska sjukhuset i Uppsala från de tidiga tonåren finns återgivna i ett appendix som inleder romanen Anfallen. 

Barnläkarna utreder allt från hans förlossning (utdragen) till hans genetik (friska syskon och ”mormodern är superfrisk”). Hans personlighet är normal – livlig men känslig – och hans familj visar inga tecken på att vara dysfunktionell men är likaledes en där ”man inte talar så mycket om känslor”. 

Barnkliniken ger inga tydliga svar men bedömer att anfallen troligen är psykologiskt snarare än neurologiskt betingade. 

Journalerna tillhör inte romanens Adam utan verklighetens Johan Holmström. När Johan Heltne, född Holmström, utkom med sin förra bok, essän Sympati för djävulen (Fri Tanke, 2022), uppstod kulturdebatt om konstens gränser. I boken jämför Heltne författarskolan på Biskops Arnö med uppväxten i Livets ord och anklagar båda sammanhangen för att ha sekteristiska tendenser. 

På så sätt blev Johan Heltne en av Sveriges nutida mest uppmärksammade autofiktiva författare. Också den här boken bygger på det självupplevda. Heltne har talat om sina epilepsiliknande anfall åtminstone i en intervju i Dagens Nyheter och i journalisten Eric Schüldts podd Sökarna. I den senare berättade han om hur församlingen i Livets ord försökte driva ut angriparen.

I Anfallen är det däremot en kvinna, Meryam, som tar sig an demonen. 

Romanen skildrar två höstar i Adams liv och av och på-relationen med Meryam. Han bor i södra Stockholm och lever varannan vecka-liv med sin dotter. Anfallen finns där hela tiden. 

Meryam är psykoterapeut, menar att Adam hade kunnat bli frisk om han verkligen ville det och förbannar läkaren som låtit operera hans hjärna trots att där fattas bevis som rättfärdigar ett sådant våldsdåd.

I en värld som tycks lida av sjukan att stycka allt itu, slits Adam mellan paradigmen. Meryam beordrar honom att gå i terapi och sluta äta sin medicin, trots att Adam har fått en epilepsidiagnos och har en läkare som menar att de hjälper. 

Pillren lindrar åtminstone temporärt men Adam är medveten om att de verkar alldeles för snabbt för att fungera som tänkt. Adam inser när han just har tagit maxdos och känt lugnet komma att: ”Det berodde på någonting annat”. Men vad är alternativet för den som inte tycks kunna bli frisk, om inte att hitta något att hålla fast vid i stunden?

För den som gillar täta intriger är detta ingen bok att rekommendera. Adam och Meryam gör slut och blir ihop, trampar mest på stället, lyckas inte bygga något gemensamt liv. Deras kärleksrelation skildras framför allt genom deras dialoger. De är smärtsamt välskrivna. De har både intimitet och avstånd nog att fängsla. 

Anfallen är sammantaget en bok om det dubbla kärleksbudet. Inte bara att älska sin nästa och sig själv. Utan också om det hänsynslösa mänskliga villkor som gör att du också älskar din nästa som dig själv. Det går inte att komma undan sig själv. Meryam är en spegel. Psykoterapeuten som håller i hans terapi en annan. Dottern en tredje. Adam får sin flickvän att hårdna, lämnar sin terapeut och skrämmer sitt barn. Han försöker älska ändå och det är inte alltid det är vackert. Varje relation Adam ingår i präglas av kärlek såväl som förakt. 

Jag vill det helst inte, men jag tror det säger mycket om vad det är att vara människa.

Johan Heltne blottar sitt innersta men lämnar också ut andra