22 september 2020

En tidning på kristen grund



Kultur

”Hennes dikter är som melodier på papper”

Många har försökt – få har lyckats. Att tonsätta Karin Boyes dikter kräver lyhördhet och en förening av folklighet och djup. – Hennes dikter är melodier på papper, säger Boye-tolkaren Emil Lundaahl, som fått framföra sina sånger både i tv och snart på skiva. Nya Dagens Simon Bynert hörde honom på Frizon-festivalen och har träffat honom i Göteborg.

– Melodierna fanns där.  När jag läste hennes texter kom harmonierna till mig automatiskt, säger Emil Lundaahl och slår ut med händerna.Vi är i Göteborg. Kaffet har just kommit in och Emil talar om sin väg ut ur musikalisk skrivkramp inför ett examensarbete: en diktsamling i systerns bokhylla. Karin Boyes samlade verk.– Det var sommaren 1996, jag studerade till musiklärare i Örebro och hade deppat över samma sång i flera månader. Jag kom ingenstans, fick inte till det.– Jag slog förstrött upp dikten ”I rörelse” och direkt  hörde jag musik. Sprang efter gitarren, och på två minuter var låten klar, säger Emil och skrattar.Nu hann dikterna knappt ge sig till känna förrän de förvandlades till visor.– Jag kände inte till Karin Boye speciellt väl då. Men plötsligt blev jag helt uppslukad av den kreativa process hon fick i gång hos mig. Produktiviteten kom igång så fort jag såg åt någon av hennes dikter.Och Emils effektiva skapande gav respons. Sveriges Television hörde av sig. De tyckte om demoinspelningen. Programmet Café Örebro direktsändes med dryga miljonen tittare. Emil Lundaahl satt på scen.– Efter det hörde Karin Boye-sällskapet av sig och ville att jag skulle vara med på avtäckningen av en staty i Huddinge Centrum. Det mynnade ut i ett samarbete och sedan dess har jag gjort ett antal spelningar i anslutning till deras arrangemang.De senaste åren har dock konserterna blivit allt ovanligare. Heltids-tjänsten som musiklärare tar upp mycket tid. Men Emil är hoppfull.– Jag vill verkligen satsa på det här och som det ser ut nu får jag spela in en skiva snart. Har man ett album att komma med blir det lättare, roligare och större än i år, då jag bara gjort två spelningar.När jag ser honom är det augusti och jag har aldrig hört talas om Emil Lundaahl. Har definitivt ingen aning om att jag lyckats pricka in hans andra spelning för året. Står i stället med en vän strax utanför Frizonfestivalens singer/songwriter-tält. Rätt skeptiskt inställda är vi, båda två. ”Ibland med inslag av vilda rytmer och spännande gitarrklanger presenteras Boyes tidlösa sanningar i ett nytt ljus”, står det i programmet. Jo tack. Ännu en sångare som insett sin oförmåga rent poetiskt och således bestämt sig för att stjäla rakt av; slakta fantastisk lyrik.Vi gör oss nog rätt viktiga, jag och min kompis. Pratar om hur svårtolkade många av Boyes dikter är, diskuterar den påstådda homosexualiteten, de suicidala tongångarna, de andliga dimensionerna, och så vidare. Hur ska Boyes fenomenala djup kunna gestaltas av en leende man i 30-årsåldern och hans nylonsträngade gitarr? Nej, det fungerar inte.Men Emil Lundaahl begår, till vår förvåning, inget helgerån. Inte på något sätt. Han fortsätter förvisso le, vara 30 och spela gitarr, men samtidigt står han där ensam på sin scen och gör konkret magi av allt det vi älskar med Karin Boyes poetiska gärning. Allt vi tänkt men aldrig kunnat åskådliggöra.Efteråt står vi upp och applåderar.– Det skulle vara oerhört kul att försöka få ut Karin Boye till en ny, yngre publik. Jag vill spela på festivalerna, säger Emil när han skrattat klart åt mig och min väns kvasikulturella förinställning till hans framträdande.– Jag vill inte bara spela för 40-talister och pensionärer.Helt enkelt: inte bli ännu en fenomenal och fantasifull, men tillika ensidig och lite lagom excentrisk, klassisk gitarrist som kuskar runt på förmiddagsträffar, äter för mycket bullar och dricker saft tillsammans med leende människor över 80.– Inget fel i det, men Karin Boye är mer än så. Hon är djup och svårtillgänglig – men samtidigt folklig och traditionell. Fullständigt kolmörk – men fylld av glädje och hopp. Det finns någonting för alla.– Det är där jag kommer in i bilden. Poesin är och kommer alltid vara essensen, men jag är budbäraren.Sanning. Hederlighet. Trovärdighet. Emil återkommer till det om och om igen. Detta att Karin Boye verkar vara rakt igenom ärlig.– Det fascinerar mig att hon aldrig någonsin är ytlig, säger Emil och tänker efter.– Hennes dikter är melodier på papper. De klär känslor, tankar och obeskrivbara abstraktioner i ord. De är en glädje i sorgen, men också en fasansfull beskrivning av totalt svart natt. Och det utan att någonsin tumma på äktheten.Och det är nog däri Karin Boyes ständiga aktualitet, och tillika Emil Lundaahls växande popularitet, bottnar. För utan att bry sig om huruvida det var stilistiskt korrekt, accepterat eller ens speciellt smart, fortsatte Karin Boye hela sitt liv att sätta fingret på rätt punkt.– Alla hittar en egen, användbar kärna i hennes dikter, förklarar Emil, samtidigt som han intensivt insisterar på att betala mitt kaffe.På vägen hem hittar jag så hans favoritdikt:”Ack låt mig leva riktigt / och riktigt dö en gång, / så att jag rör vid verklighet / i ont som i gott. / Och låt  mig vara stilla / och vörda vad jag ser, / så detta får bli detta / och inget mer.” (ur dikten ”Önskan”)Längtan efter sanning och självklarhet. Någonting för generation efter generation att ta fasta på. Tidlös kunskap kallas det visst.  
Fler artiklar