Katolsk sociallära är ett väckelserop in i vår tid

En kort introduktion till katolsk sociallära

• Författare: Madeleine Fredell OP
• Förlag: Veritas (171 sidor)
• Genre: Teologi

Jag är närmast en novis när det kommer till ämnet katolsk sociallära. Men en nyfiken sådan. Alltså bör en bok, presenterad som introduktion i ämnet, vara perfekt för mig. 

Jag läser. Blir inte besviken. Här hör jag en radikal röst för fred och rättvisa som jag önskar att vår tids vapenskramlande makthavare skulle lyssna till. 

Det är i skärningspunkten mellan de eviga värdena och de tidsbundna trenderna, ofta hotfulla sådana, som den katolska socialläran skapas. Den består av budord som inte är huggna i sten, men inte heller är skrivna i sanden. 

De påvliga rundbreven som utgör socialläran – encyklikorna – är auktoritativa lärotexter. Fundamentet utgörs av fyra bärande principer. 

Personprincipen, som handlar om den okränkbara individens rättigheter.

Solidaritetsprincipen, som säger att egenintresset inte får skymma blicken för andras bästa. 

Subsidiaritetsprincipen, som vill lägga beslut så nära berörda individer och grupper som möjligt och inte långt över deras huvuden.

Principen om det gemensamma goda, som innebär att det är varje människas rätt, plikt och ansvar att delta i samhällsbygget.

Under Alf Svenssons ledarskap närmade sig de svenska kristdemokraterna systerpartier ute i Europa, för vilka den katolska socialläran var fundamental. På så sätt kom den att göra politiskt avtryck också i det lutherska Sverige. 

Och de citat ur påvliga uttalanden och rundbrev som jag hittar i Madeleine Fredells bok är inte bara adresserade kyrkan utan också samhällets beslutsfattare. Människohandel, vapenhandel, kapitalism och kommunism, bristen på jämlikhet, klimatfrågan, flyktingfrågan … ämnena har ”dialogpotential”, som Fredell träffande beskriver saken. 

Påven Franciskus predikan på flyktingkatastrofens Lampedusa i juli 2013 är nog den text som träffar mig hårdast under läsningen. ”I denna globaliserade värld har vi förfallit till globaliserad likgiltighet. Vi har vant oss vid de andras lidande: det berör mig inte längre; det bekommer mig inte; det har inte med mig att göra.”

Fruktansvärt, men alltför sant. Ett väckelserop rakt in i vår tid. Hör vi? Och vad gör vi?