Bättre säga nej tack till statens pengar

Jakob Norrhall skriver i Dagen att de nya reglerna för samfundsbidrag kommer förlama församlingarna. Det är säkert sant, men den nya lagen för bidrag och avgiftshjälp till trossamfund innebär mer än bara en kostsam administrativ börda. Vad det verkligen handlar om är att vi indirekt riskerar "sälja ut" immateriella värden och vårt självbestämmande.

Gud vill leda alla människor genom den trånga port som representerar Guds kärlek till oss på Ordets grund. Pengar kan förvisso användas till mycket gott, men vi ska inte ta emot dem till priset av Guds välsignelse över vår verksamhet. Den kristna församlingen ska representera Guds rike här på jorden, förstådd med hjälp av sanningens Ande. Församlingen riskerar alltid att omvandlas till en förening där ett demokratiskt röstningsförfarande utan lyhördhet för Guds Ande leder oss vilse. Den bygger på tro och ett heligt trots, där ja är ja och nej är nej, med kompromisslös ödmjukhet, fasthet och respekt för Gud och människor.

I promemorian som övergripande förklarar det nya regelverket för trossamfunds statsbidragsberättigande/avgiftshjälp sägs bland annat att samfundet ska ha ett syfte som är förenligt med det demokratiska samhällets grundläggande värderingar. I vilken mån som samhällets (skiftande) värderingar alltid är förenliga med gudsrikets syfte tarvar en diskussion för sig, vilket alla som läser sin bibel inser.

För dem som till exempel antagit rådet att välkomna samkönade par som medlemmar i församlingen är statens krav på lika behandling inget problem, men för de församlingar som inte vill göra avsteg från en tvåtusenårig kristen tro på att sexualiteten hör hemma inom det heterosexuella äktenskapets ramar blir det knepigare. Kristenheten går i denna fråga i olika riktningar, och att på detta sätt få staten som bundsförvant när det gäller en teologisk nyordning är vanskligt. Det blir ytterligare något som kan splittra den inbördes enheten inom samfunden.

Ur ekonomisk synpunkt borde inte statsbidragen betraktas som något oundgängligt för svensk kristenhet. Statistik från Myndigheten för statligt stöd till trossamfunden, SST, över utbetalda statsbidrag år 2024 visar att Equmeniakyrkan fått 7 674 188 kr, Evangeliska frikyrkan erhöll 4 090 600 kr och Pingströrelsen mottog 9 206 087 kr. Många större församlingar har inga problem att samla in 6 miljoner eller mer under ett år, vilket ligger i nivå med vad samfundet centralt erhåller i statsbidrag. Motsvarande summa skulle kunna förmedlas till olika behov och projekt genom ett system för inbördes hjälp församlingarna emellan, utan att blanda in staten.

Somligt i den nya lagen är luddigt framställt, inte bara från församlingsledning till medlemmar utan även information från statens sida – avgiftshjälpen förmodar jag gäller överföring av kyrkoavgiften via självdeklarationen för den som så önskar, där cirka 1 procent av beskattningsbar inkomst transfereras till det trossamfund medborgaren ser som sitt andliga hem. Här är det fråga om hjälp med överföring av våra egna intjänade pengar, vilket alltså underställts den nya lagens villkor och regler. Där tycker jag att statens klåfingrighet har gått för långt.

Nya regler för SST-bidrag riskerar ge frikyrkorna mindre del av kakan

Lagstiftarens nya förordningar till SST gällande statsbidrag och uppbärande av kyrkoavgiften kan även påverka det heliga och delikata skeende när människor sökta av Gud besöker en församling, en process som kanske försiggår under en längre tid. Efter några besök i en kyrka kan även de tillfrågas om att låta registrera sig som en av kyrkan betjänad person och därmed bidra till inflödet av pengar. Hur många av dessa sökare riskerar vi att förlora, många med bakgrund i länder där statsreligionen sätter människor i fängelse?

Nej, låt oss hellre säga nej tack till pengarna och värna vår integritet. Kära församlingsledare, informera era församlingar med full transparens om de nya bidragsvillkoren i stället för att framställa nyordningen som en formalitet, innan församlingsmötet fattar beslut i frågan om registrering och statlig styrning.