Ska staten avgöra vilka värderingar som är godkända för invandrare?

Regeringen vill nu kartlägga invandrares värderingar. På uppdrag av utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L) ska det internationella forskarnätverket World Values Survey undersöka hur nyanländas syn på jämställdhet, barns rättigheter, abort, sexualitet och demokrati skiljer sig från infödda svenskars. Resultaten ska sedan bli vägledande för framtida integrationspolitik.

Det sägs handla om att skapa en mer faktabaserad politik – ”mindre magkänsla, mer vetenskap”, som Mohamsson uttrycker det. Men bakom den akademiska inramningen döljer sig ett djupare problem. När staten börjar kartlägga människors värderingar baserat på ursprung, riskerar vi att förskjuta integrationens kärna – från inkludering till kontroll.

Vad säger det om regeringens prioriteringar att man vill mäta nyanländas värderingar – men inte arbetsgivares diskriminering, bostadsbristen i utsatta områden eller den växande segregationen i skolan? Varför utgår man från att det är människors åsikter som är problemet, snarare än de strukturer som formar deras vardag?

Att integration är en ömsesidig process är en självklarhet för såväl forskare som praktiker. Det handlar inte enbart om att lära sig språket eller följa lagen – utan om att bli erkänd som fullvärdig samhällsmedborgare. Det handlar om tillit, respekt och möjligheten att påverka sin omgivning. En politik som ensidigt fokuserar på invandrares värderingar – utan att samtidigt granska samhällets eget bemötande – riskerar att permanent cementera ett ”vi och dem”-tänkande.

Dessutom är det oklart hur resultaten från en sådan värderingskartläggning ska användas i praktiken. Om vissa grupper visar sig ha konservativa synsätt i frågor som jämställdhet, abort eller homosexualitet – vad händer då? Ska integrationsinsatser styras av vilka åsikter man har? Ska staten avgöra vilka värderingar som är godkända för att få stöd? Risken är att vi närmar oss en normativ lämplighetsprövning – något som hör hemma i auktoritära system, inte i en liberal demokrati.

Demokratin bygger på fri åsiktsbildning, inte på statliga värderingsprotokoll. Att staten intresserar sig för vad människor tycker snarare än för deras faktiska levnadsvillkor är ett skifte som borde oroa oss alla. När staten börjar mäta människors inre övertygelser öppnas en dörr för politiska projekt som vill definiera vilka värderingar som är legitima – och därmed vilka grupper som anses passa in i samhällsgemenskapen. Det är en farlig väg som riskerar att urholka den demokratiska grundprincipen om alla människors lika värde, oavsett åsikter.

Debatt: Folkhögskolorna
måste bli en valfråga

Det finns heller inget motsatsförhållande mellan att erkänna att problem finns – och att samtidigt avvisa kollektiv misstänkliggörande. Hedersförtryck, kvinnoförtryck och homofobi är verkliga fenomen som måste bekämpas. Men lösningen ligger i utbildning, rättssäkerhet, jämställdhetsarbete och social tillit – inte i att mäta människors tankar.

Sverige har redan omfattande forskning som visar vilka hinder som står i vägen för jämlik integration: diskriminering på arbetsmarknaden, ojämlik tillgång till vård, bostadssegregation och bristande representation. Det är där integrationspolitiken borde börja – inte i en enkät om åsikter.

Det verkligt avgörande för integration är vilket samhälle människor möter när de väl kommit hit. Om nyanlända gång på gång erfar att deras namn hindrar dem från att få jobb, att deras bostadsområde präglas av nedskärningar och trångboddhet eller att deras barn får sämre skolresultat på grund av segregation – då undergrävs tilliten långt mer än vad enkäter om värderingar kan åtgärda. Det är i mötet med myndigheter, arbetsgivare, skolan och sjukvården som integration antingen byggs eller bryts. En seriös politik måste därför rikta fokus dit, inte in i människors tankevärld.

Läkarmissionen: Skandal att regeringen inte stöttar ”sitt Sverigelag”

Om vi menar allvar med integration, då måste vi också våga se oss själva i spegeln. Vad sänder det för signal när samhället frågar nyanlända: ”Vad tycker du om abort?” – men inte sig självt: ”Varför får inte personer med utländska namn ens komma på intervju?”

Regeringens initiativ må presenteras som vetenskapligt, men det väcker mer oro än förtroende. Att kartlägga människors värderingar utifrån ursprung riskerar att förstärka misstro – inte bygga den tillit som integration kräver. Om vi menar allvar med en inkluderande politik bör fokus riktas mot de strukturer som står i vägen för jämlikhet: diskriminering, segregation och bristande representation. Först när vi ser integration som ett ömsesidigt samhällsprojekt – inte som en lämplighetsprövning av individer – kan vi bygga det samhälle där alla räknas. Politik ska inte börja i människors tankar, utan i deras rättigheter och möjligheter. En integrationspolitik värd namnet måste börja i rättigheter, trygghet och jämlikhet. Först när människor får verkliga möjligheter att delta, bidra och bli erkända kan integrationen lyckas på riktigt.