Låt det heliga prägla landskapet

Jag går en promenad längs ett av motionsspåren i Igelbäckens naturreservat – en liten blandskog inklämd mellan Stockholmsförorter där hassel växer intill bäcken och där kor betar på en äng i mitten. Det korsas av en järnvägsbro för tunnelbanans blå linje och omringas av E4:an som hörs som en ständig andra stämma till asplövens sus.

Ändå är det fridfullt där bland träden. Ett rådjur korsar spåret med sitt kid. De stannar båda till några meter in bland buskar och sly för att titta på mig som tittar på dem. Vi samsas om den lilla gröna fristaden under några minuter. Jag har inte vuxit upp nära verklig vildmark – men värdet av de små naturreservaten dit man kan fly undan stadens hets känner jag väl till.

Jag läser en artikel i tidskriften Emergence Magazine om den etiopisk-ortodoxa kyrkans skogar i Etiopien. Den beskriver en kyrka som inte bara består av den runda byggnaden utan också av skogen runt omkring den. I ett hårt brukat landskap blir kyrkorna en fristad för en mångfald av växter, djur och eremiter. På det etiopiska höglandet finns bara 3 procent av den ursprungliga skogen kvar – och nästan allt av det som finns kvar tillhör kyrkan. Med hjälp av drönarbilder ovanifrån ser man hur kyrkorna bildar ett grönt pärlband av dessa små livbåtar.

”En ark” kallar biologen Alemayehu Wassie, som också är kristen, skogarna. Han forskar på kyrkoskogarna och de många utrotningshotade arter som lever där. Ibland ger kyrkan tillåtelse att fälla ett träd för till exempel en kyrkorenovering, men annars ska skogen få stå. Den skyddas av att platsen är helig – en teologi som upprätthålls av församlingen och av lokalsamhället.

En vän till mig beskrev en gång ”täta platser” som heliga – de som innehåller mycket av det levande och livgivande. Det fastnade hos mig för att jag kände igen det i mitt eget synsätt. Jag tror att vi har det gemensamt, på någon nivå, vi som vuxit upp i Sverige. Jag är inte först med att påpeka att vår andlighet ofta är tätt kopplad till naturen. Ändå har de flesta av oss vant sig vid ett sätt att förvalta våra landskap som i min mening kräver en stark kognitiv dissonans, en separation av det vi tror och tänker från vår verklighet.

Här ska nämnas att samiskt tänkande och agerande utgör ett undantag som vi i majoritetssamhället friskt har ignorerat och motarbetat. Min egen tradition i kyrkan är lika underkastad dissonansen som övriga samhället – Svenska kyrkans skogsbruk skiljer sig inte märkbart från övriga industrin där trakthyggesbruket (kalhygge och plantering) dominerar.

Att kalla någonting för heligt kan tyckas flummigt – jag har flera gånger fått rådet att fokusera på mer rationella argument. Men det är det rationella – separationen och kategoriseringen av vår verklighet enligt världens logik om evig tillväxt – som lett oss till där vi är i dag. Detta trots att det även är en logisk motsägelse att enligt marknadens villkor och avkastningskrav kräva tillväxt av skogen som inte växer oändligt. Det spelar ingen roll hur mycket snabbväxande nordamerikansk tall vi än planterar eller hur mycket vi än konstgödslar och gallrar bort konkurrerande arter. Det blir aldrig exponentiellt – det finns en naturlagstiftad gräns. Den gränsen bör vi inte nå.

De etiopiska kyrkoskogarna visar att det inte går att avfärda heligheten som flummig eller abstrakt – deras biologiska mångfald är en materiell verklighet. Det heliga präglar landskapet på ett synligt och konkret sätt. En dag hoppas biologen Alemayehu Wassie att kyrkoskogarna ska få agera fröbanker till en restaurerad högplatåskog. Kyrkorna förkroppsligar det hoppet.

Jag vill därför inte fastna i diskussioner om produktionsvolymer och om vad som är ekonomiskt ”rimligt”. Att prata om ekonomisk hållbarhet som existensberättigande för skogens olika arter är absurt. Tallen ska stå kvar för att den ger pengar men inte så länge att lavarna hinner växa, för det är ohållbart enligt det hållbarhetsmått som alltid tycks väga tyngst. Vi kan lika gärna diskutera den möjliga ekonomiska vinsten av att sälja koppartaket från en av våra medeltidskyrkor.

För mig handlar allt det här i grunden om ett egenvärde som är svårt att framföra i en debatt som ofta handlar om att balansera olika nyttoaspekter (ekonomi kontra klimat). Jag vill hävda att kyrkan har som uppgift att värna just de värden som vårt rådande system och dess korta tidshorisonter ser som onödiga och olönsamma. Dess förvaltning av skogen skulle kunna visa vägen mot en djupare hållbarhet: en försoning med skapelsen och en evighet som börjar nu. För det som på ett fundamentalt sätt styr min relation till min omgivning är att varje levande varelse och växt vittnar för mig om sin skapare, ständigt och oavsett om jag lyssnar eller inte. I en samlad kör upprepas de enklaste men mest grundläggande orden, som gått i arv sedan det första fröet började gro: ”Jag är.”

”Jag är, jag är, jag är,” stämmer jag in.