Ska vi välsigna eller markera avstånd?

På Nyhemsveckan i år höll jag ett bibelstudium som har väckt en del frågor och debatt. Jag talade om att välja ett välsignande förhållningssätt i stället för att ta avstånd. I mitt bibelstudium försökte jag beskriva hur vi ska förhålla oss i en omvärld där ganska få delar vår tro. Det var alltså inte, som en del hävdar, ett bibelstudium om att vi ska ändra vår lära. Inte heller gick jag igenom vad Bibeln säger i olika etiska frågor och jag föreslog inte, som en del vill göra gällande, nya tolkningar. För den som vill veta vilken ståndpunkt jag har i olika teologiska frågor går det att hitta det mesta i böcker jag skrivit eller artiklar jag författat.

Det jag gjorde på Nyhem var att formulera ett konstruktivt sätt att bemöta alla dem som inte följer bibelordet, medvetet eller omedvetet. Jag föreslog att vi som kristna, i ett alltmer sekulärt samhälle, ska möta människor med Guds välsignelse och bli deras förebedjare istället för att markera vårt avståndstagande och säga upp bekantskapen.

Låt mig bli konkret genom ett enkelt vardagsexempel, hämtat från verkligheten.

När en pastorskollega ägnar en helg åt att tapetsera lägenheten där hans dotter bor med sin sambo, så menar jag att det inte betyder att han har avsagt sig sin tro på äktenskapet som samlevnadsform. När han och hans fru på kvällen ber att Gud ska beskydda, leda och välsigna deras dotter och hennes sambo, så betyder det inte heller att de gett upp hoppet om att dottern ska gifta sig och att sambon ska bli frälst. Jag menar att min kollegas beteende är både bibliskt och klokt. Jag skulle alltså inte ge min kollega rådet att ta avstånd från sin dotter, förbjuda henne att komma hem såvida hon inte kommer ensam, med argumentet att han i praktiken annars avsäger sig sin tro på äktenskapet. Låt mig vara tydlig med vad jag tror: Oavsett vilken väg dina barn, dina vänner eller arbetskollegor väljer, tror jag att du som kristen ska fortsätta att vara deras förebedjare. Jag tror inte att du ska ta avstånd från dem utan i stället försöka hitta sätt att visa din kärlek och din önskan om att Gud ska välsigna dem.

För mig är Abraham en bra förebild för hur man kan förhålla sig i en främmande omgivning. Han hade Guds löfte om att alla folk skulle bli välsignade genom honom (1 Mos 12:3). Det är ett löfte som vi kan göra till vårt: Genom oss ska människor bli välsignade. Det betyder inte detsamma som att vi välsignar allt människor tänker, säger eller gör. Välsignelsen kan enligt Bibeln riktas till och med mot den som är direkt ond. Jesus säger: Välsigna dem som förbannar er, och be för dem som skymfar er (Luk 6:28) och Paulus skriver: Man smädar oss och vi välsignar. Man förföljer oss och vi härdar ut. Man talar illa om oss och vi svarar med goda ord (1 Kor 4:12-13). Petrus skriver: Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse (1 Pet 3:9). Jag menar att det finns goda grunder i Bibeln att välja ett välsignande förhållningssätt i mötet med människor istället för att markera vårt avståndstagande. Jag menar också att ett sådant välsignande förhållningssätt är fullt möjlig att kombinera med en önskan om att stå fast vid Guds ord.