Malina Abrahamsson: 
Det är inte hela världen att framstå som korkad

Malina Abrahamsson Malina Abrahamsson Malina Abrahamsson Reporter

Kultur- och livsstilsreporter

Det är inte så många som lyckas sätta sig med rumpan rakt i en chipsskål, men det gjorde du morsan, säger min sjuåring och skrattar. 

Hon har redan skrattat åt mitt lilla missöde flera gånger, kan inte få nog av att berätta hur det gick till när chipsen smulades sönder under min kroppsvikt.

På samma sätt har hon upprepande gånger skrattat åt hur jag, när hon var bebis, ammade henne i ett rum på BVC och sedan råkade gå ut i väntrummet med öppen skjorta. Eller när jag på samma vårdcentral kom inrusande med hennes tygblöja i högsta hugg, tryckte upp den i ansiktet på en förbipasserande läkare och desperat frågade: ”Är det här avfärgad avföring???” (Jag hade fått för mig att min dotter hade fått gulsot).

Ibland har min dotters vilja att berätta de här historierna varit besvärande. Som för några veckor sedan, när hon och jag var på hälsosamtal hos skolsköterskan, och min dotter passade på att återge just den där bajsblöjeincidenten. Jag log ursäktande, och skämdes inombords. 

Men en stund senare slog det mig: Att då och då bli påmind om mina mindre smickrande drag – att jag är klumpig, opraktiskt och lätt disträ – är inte enbart av ondo. Det har en ödmjukande effekt på egot och framför allt: ger mig många tillfällen att skratta åt mig själv. 

Och kanske är det den bästa gåvan jag kan ge mina barn? Jag visar, om än ofrivilligt, att det inte är hela världen att framstå som korkad. Den sociala skammen bränner till en stund, men sedan svalnar den. Och då kan man skratta åt att livet många gånger är komiskt. 

Har du själv inte upptäckt det än? Prova att sätta dig i en chipsskål.