Jag vill leva och njuta av ett okonstlat liv

Häromdagen, på min dagliga kvällspromenad hände två saker som inte brukar hända. 1. Av någon anledning lyssnade jag på TOMAS LEDIN i lurarna. 2. Och jag började gråta. Alltså inte böla, jag är ju 40 år, har Volvo och växthus. Inte för att jag var ledsen, utan tårar som jag ibland får när jag upptäcker hur fint livet egentligen är. Tro det eller ej, jag är en grubblande själ. Jag tenderar ofta att luta åt någon slags cynism som gör att jag inte riktigt kan njuta, även om något jättebra händer, för jag tror liksom att det ska gå åt pipsvängen i morgon.