Föraktfulla karikatyrer av andra kristna i Jersaks bok om Bibeln

I Ett mer Kristuslikt ord vill teologen Bradley Jersak hjälpa människor att läsa Bibeln med Jesus i centrum. Dagens recensent Daniel Ringdahl tycker att boken är full av karikatyrer. 

Många bibelläsare brottas med Bibelns svåra texter. Ibland hamnar man i en brytningspunkt när uppväxtens dogmer skärskådas, och inte alla kommer ur prövningen med tron intakt. För den kanadensiske teologen Bradley Jersak – tidigare mennonitpastor, numera rektor för Saintt Stephen’s University i New Brunswick, Kanada – kom en tid då han omprövade sina övertygelser från ett konservativt evangelikalt sammanhang, och i boken Ett mer kristuslikt ord beskriver han hur han dekonstruerade och återuppbyggde sin tro. 

I boken tar Jersak upp viktiga och intressanta frågor om hur vi läser hela Bibeln med Kristus i centrum, och hur vi bör förhålla oss till Bibelns svåra och våldsamma passager. Jersak skriver hela tiden i polemik mot sammanhanget han har lämnat, men alltför ofta projicerar han sina erfarenheter på hela den evangelikala kristenheten, vilket ger upphov till en massa karikatyrer.

En av boken huvudteser är att Bibeln måste läsas ”kristoteliskt”, det vill säga med Kristus som mål. Problemen uppstår i tillämpningen. För Jersak innebär det att Kristus – inte Bibeln – ”är det enda gudomliga Ordet och vår slutgiltiga auktoritet”. Han driver tesen för långt och för onyanserat, och distanserar sig kraftigt från en klassisk bibelsyn. Jersak menar att de som inte delar hans bibelsyn ägnar sig åt ”evangelikal bibeldyrkan”, men miljoner kristna kallar Bibeln ”Guds ord” och ”ofelbar” eftersom det är så Jesus och apostlarna förhöll sig till Skriften – inte för att de förväxlar det fysiska exemplaret av Bibeln med Gud. 

En annan huvudtes är att Jesus ensidigt uppenbarar Guds självutgivande kärlek, och vänder sig starkt mot att korset har någonting med rättvisa och veder­gällning att göra. Jersak ger uttryck för en rent subjektiv försoningslära där korset är ett uttryck för Guds kärlek utan rättsskipning och menar att vi måste omtolka alla bibeltexter om vedergällning i ljuset av korset.

Med utgångspunkt i flera kyrkofäder menar han att texterna ska läsas som ”antropomorfismer – det vill säga bildliga uttryck som projicerar mänskliga egenskaper på Gud”. Avsnittet är intressant, men han landar ständigt i att ”Guds vrede” är syndares upplevelse av Gud medan Gud är oföränderligt barmhärtig och kärleksfull. Men att människor blir förskräckta i mötet med Gud är inte bara ett uttryck för människors förvirring. Det är skrämmande för en syndare att möta en helig Gud, och Jersaks ovilja tala om Guds rättfärdiga vrede över det onda reducerar Guds helighet till något överslätande – hur ogärna Jersak än vill medge det – som rimmar illa med att Gud faktiskt skulle vara alltigenom god.

Jersaks subjektiva försoningslära ger honom svåra problem med läran om det ställföreträdande lidandet. Aversionen lurar honom till bokens grövsta påståenden. Han citerar sin mentor som i ett samtal sa: ”Jag ser ditt problem. Du tillber Molok – inte Jahve.” Molok var en avgud som omkringliggande folk offrade sina barn till, vilket Israel varnas för att ta efter (3 Mos. 20:1-5). Påståendet är djupt föraktfullt mot alla miljoner kristna som tror att Gud i Kristus frivilligt tog syndens straff i vårt ställe. Framför allt är det en kränkning av den Gud vi älskar och tillber. Det är fruktansvärt.

Vi ska gärna gå i dialog med Bibeln. Gud tål att brottas med, och jag tillstår (o)gärna att det florerar många dåliga bibelläsningar bland kristna. Men man kan inte bygga sitt case på de sämsta läsningarna i de snävaste teologiska samman­hangen och tro att man därigenom har avfärdat en stor del av kristenheten.

Jag gillar att bli intellektuellt utmanad, men det måste göras med respekt och viss finess. I den här boken blandas högt och lågt för mycket, och relevanta frågeställningar drunknar ofta i svepande, föraktfulla karikatyrer av andra kristna. Det blir snabbt rätt tröttsamt.

”Jag blev bortmotad från min egen församling”