Ledare

Ekumeniskt nätverk om lärjungaskap har potential

Öyvind Tholvsen: Flera faktorer avgör vilket genomslag det får

Unga kvinnor sitter runt ett bord och läser Bibeln.
Ambitionen till nätverket "Praktisera vägen" är att hjälpa kyrkor med lärjungaskapet, eller lärlingskapet som upphovsmannen John Mark Comer föredrar att benämna det, på samma sätt som Alpha gjort för evangelisationen

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

En av de meningar i de böcker jag läst genom åren som gjort stort intryck på mig formulerades av filosofen och författaren Dallas Willard: Non-discipleship is the elephant in the church. Att vi i kyrkorna inte formar lärjungar, som enligt Jesu egna ord i Missionsbefallningen i Matteusevangliet 28 är kyrkans egentliga uppdrag, är den stora elefanten i rummet. Alla ser den, men få pratar om den eller gör något åt problemet.

Torsdag 3 september lanserades Practicing the way (PTW) – ett  ekumeniskt nätverk kring lärjungaskap, som utmanar till att fördjupa det kristna vardagslivet. Nätverket har bildats av pastorer inom Pingst, Evangeliska frikyrkan och Trosrörelsen. På den första samlingen med ett åttiotal anmälda i Folkungakyrkan i Stockholm fanns det också med präster, pastorer och ledare från flera andra sammanhang.

John Mark Comer.

Grundtankarna presenteras i den stora amerikanska bästsäljaren från 2024 som på svenska fått titeln Praktisera vägen (Sjöbergs förlag). Den är skriven av pastorn, församlingsplanteraren och författaren John Mark Comer. Den följer i författarna Richard Fosters och nämnde Dallas Willards spår och vill erbjuda vägar till lärjungaskap.

”Ännu en influerare från USA som vill sälja sina böcker och koncept? Själv har jag fått nog av dessa”, kanske du tänker. Men stanna upp lite. John Mark Comer kommer från ett annat håll. Han har sin bakgrund i Portland, Oregon, en av de städer som mest påminner om Europa och Sverige genom att kyrkorna har en mer marginell närvaro och plats i samhället. Sekulariseringen av den amerikanska ostkusten liknar helt enkelt sekulariseringen av Sverige och Europa.

Comers uttryck är dessutom lågmäld och eftertänksam. Han har en stark vilja att exponera vad mycket av just amerikansk kultur uppfattas göra med oss: konsumism, individualism, snabbhet och sociala mediers enorma påverkan på våra liv. Det finns med andra ord goda skäl att inte avfärda honom.

Mycket hänger också på om församlings­miljöerna upplever detta som ytterligare en börda i en stressad vardag.

På plats i Folkungakyrkan var det också typiskt för honom att han själv inte var på plats. Han reser överlag sällan. Det var istället den exekutive ledaren Cameron Doolittle – ett underbart efternamn i sammanhanget – som presenterade det material och tänkesätt som är avsett att stärka församlingarnas förmåga att hjälpa människor som kommit till tro att vara med Jesus, bli som Jesus och göra som Jesus gjorde. På detta sätt sätts idéerna i centrum mer än personen.

Ambitionen till PTW är att hjälpa kyrkor med lärjungaskapet, eller lärlingskapet som Comer föredrar att benämna det, på samma sätt som Alpha gjort för evangelisationen. Martin Tebus, pastor i Folkungakyrkan sade till Dagen i somras: ”Vi talar om ett slags modern helgelseförkunnelse för den som har varit kristen i några år och vill fördjupa det kristna livet i vardagen.”

PTW:s bygger på en mycket aktuell analys över de sekulariserande tendenser som hindrar en kristen att gå djupare in i tron. Greppet som de betonar är att skapa en livsregel och låta denna bli en stark spaljé som hjälper vårt liv att växa och bära frukt. De nio andliga vanor eller praktiker som här utgör ingrediensen i denna livsregel bygger alla på vad Jesus själv gjorde. Dessa är sabbaten eller vilodagen, att regelbundet dra sig undan i avskildhet och tystnad, bön, fasta, Bibeln, gemenskapen, generositet, tjänande och att vara ett vittne.

Ett antal ekumeniska nätverk har genom åren etablerats för att stödja församlingslivet i Sverige. Vissa av dessa hade under lång tid en mycket stark och viktig påverkan på Sverige, men har nu minskat eller helt avslutats.

Det kanske tydligaste exemplet på ett nätverk som har fungerat över lång tid och som fortfarande gör det, är Alpha. Hundratals församlingar gör i dag Alpha i olika varianter som ett sätt att skapa en trygg miljö för livets stora frågor, där den kristna trons kärninnehåll blir utgångspunkt för viktiga samtal. Alpha har lyckats hålla uppe kraften över tid, mycket tack vara ett en solid organisation i England som hela tiden har förnyat materialet.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen av det nya nätverket. Hur kommer de många nya samfundsledarna att förhålla sig till detta? Flera var på plats i Stockholm. Kommer de att inkludera och ställa personella eller ekonomiska resurser till förfogande likt man gjort med några av de andra ekumeniska nätverken?

PTW har haft en mycket stark utveckling i USA. På kort tid har tusentals församlingar tagit till sig konceptet. Det antyder att det fyller ett stort behov.

Kommer PTW i USA likt Alpha att själva ställa resurser till förfogande och skapa en organisation i Sverige? Inte mycket tydde på det i den första samlingen, utan detta verkar vara upp till initiativtagarna i Sverige.

Kanske är också det den form som har bäst förutsättningar. I Sverige har vi stort behov av ägarskap inför initiativ som dessa. Det kan säkra kontextualiseringen, att vi inte bara översätter ett material rakt av, utan att vi också anpassar former och innehåll till våra egna förhållanden och förutsättningar.

Många som var på lanseringen kom från karismatiska församlingsmiljöer. Man får utgå från att de i sina sammanhang ser den nämnda elefanten i rummet, och därför också behoven av en starkare andlig fördjupning. Karismatik utan detta blir en ytlighet som förr eller senare kommer att krackelera.

Doolittle adresserade också behovet av att se en förskjutning av synen på frälsningen från transaktion – där Jesus betalar min skuld, till transformation – där Guds Ande förvandlar mitt inre. Detta rör också vid behovet av just den långsamma, livslånga förvandling som kan få äga rum varje dag efter frälsningens avgörande ögonblick.

Så återstår utmaningen att lyckas förmedla dessa praktiker och förhållnings­sätt så att det inte upplevs som att man kommer med en ny gärningslära. Att praktisera vägen låter som något vi gör för att bli frälsta. Frälsningen, att vi föds på nytt till ett Guds barn, måste fortfarande få vila på bekännelsen av Jesus som Herre och nåden genom Jesu död och uppståndelse som vi blir delaktiga i.

Mycket hänger också på om församlingsmiljöerna upplever detta som ytter­ligare en börda i en stressad vardag – som ännu en grej att hinna med – eller om det förlöser den glädje, frid, vila och förmåga till andliga urskiljning som är syftet med att ännu mer vara med Jesus, bli som Jesus och göra som Jesus gjorde.