Kultur | Bokrecension

Mystikerna blir uddlösa i Liljefors bok

Tobias Hadin har läst 12 mystiker – med blick för ljuset av Olle Liljefors

Prästen Olle Liljefors i utomhusmiljö. Infälld bild på recensenten Tobias Hadin.
Olle Liljefors är präst i Maria Magdalena församling i Stockholm där han bland annat hållit en föreläsningsserie om kristna mystiker. Nu är han aktuell med boken "12 mystiker – med blick för ljuset".

12 mystiker – med blick för ljuset

  • Författare: Olle Liljefors
  • Förlag: Verbum (104 sidor)
  • Genre: Teologi
'12 mystiker' av Olle Liljefors.

I boken 12 mystiker ger prästen Olle Liljefors en introduktion till kristen mystik utifrån historiska personer som han själv har influerats av. Dagens Tobias Hadin önskar att han hade gått djupare. 

Simone Weil, Teresa av Ávila, Mäster Eckhart och Heliga Birgitta är några av de mystiker som prästen Olle Liljefors presenterar i sin bok 12 mystiker. Boken vill vara lättläst och ge råd för egen praktik, men i sitt försök att göra mystikerna lättillgängliga blir framställningen av deras liv alltför ofta uddlös och ytlig. Mystiken plattas till och låter ibland mer som att vi ska finna en mysig känsla av mening eller få en ökad uppmärksamhet på livets goda – alltså som vilken mindfulnessövning som helst. Det är inte dåligt i sig såklart, men kristen mystik går djupare!

Individens upptäckt av sig själv betonas mer än att upptäckten av att Kristus bor i hjärtat och att Anden ber i oss med suckar utan ord.

Tobias Hadin

För att vara så kort som 104 sidor är det mycket ”fluff” i texterna; poetiskt vackra berättelser ramar in varje mystiker, men dessa är ofta mer estetiskt tilltalande än belysande. Som läsare undrar jag om det är jag som är dum som inte förstår kopplingen, vilket mycket väl kan vara fallet. Men jag saknar en djupare överblick av personernas teologi och praktik, och jag saknar treenigheten. Boken ger känslan att mystik är något vid sidan om kristen teologi, inte djupet och livet i den. Individens upptäckt av sig själv betonas mer än att upptäckten av att Kristus bor i hjärtat och att Anden ber i oss med suckar utan ord.

Trots min kritik är boken inte dålig, men den är för tunn och känns mer som en synops. Det finns dock flera skatter i den, speciellt i det femte kapitlet – om Benedikt av Nursia – bjuds läsaren på något att ta spjärn i sitt liv mot. Här ryms spänningar och kontraster, exempelvis att mystikerna levde i kyrkans rytm av regelbundet gudstjänstliv och ofta var väl skolade i teologi, och inte bara var allmänt mytiska fria själar utanför den kristna gemenskapen. Kapitlet blir en hjälp att i vardagen hitta öppningar in mot Gud, och jag anar här vad resten av boken hade kunnat vara.

Bokens form är visserligen inte att förringa då den kan fungera som en introduktion för någon som aldrig hört talas om kristen mystik. Fast för den som på något sätt kommit i kontakt med mystikerna tidigare finns det mer potenta inkörsportar till tyngre extaser.

När jag slagit igen boken lever en tanke vidare i mig: Mystikerna var alla rätt märkliga individer. Tänk om ett mått av dårskap är konsekvensen av den mystiska erfarenheten? Tanken kommer av att Liljefors sammanfattar de kristna mystikernas liv helt lysande: De ” … verkar egentligen alla ha samma mål: att med Jesus som föredöme bli mer kärleksfulla!” Jag inser att när vi erfar att vi är pågående älskade av och indragna i Treenigheten, så börjar våra hjärtslag slå mer i takt med Guds och mer i otakt med samhällets. Den kristne blir utlämnad till att leva och formas av detta skav, så i längden får vi vara beredda på att bli lite kufiga.