Robinsons bok Genesis är ett glädjande tecken i tiden

Genesis – en läsning av Första Moseboken

• Författare: Marilynne Robinson i översättning av Andreas Nordlander och Peter Halldorf

• Förlag: Silentium (240 sidor)

• Genre: Teologi

Den amerikanska författaren Marilynne Robinson är mest känd för sin romansvit om samhället Gilead, men nu är hon aktuell med essäboken Genesis. Dagens recensent Christoffer Skogholt tycker att Robinson visar hur Gud ”förvandlar världen inifrån”. 

Att Marilynne Robinson, en av vår tids främsta romanförfattare, genom sin bok Genesis djupdykt i Bibelns första bok och att den nu ges ut på svenska i en fin översättning av Andreas Nordlander och Peter Halldorf är något att vara tacksam för. 

I en passage låter Robinson läsaren förstå att hon inte uppskattar ”didaktisk” litteratur – alltså litteratur som övertydligt undervisar och moraliskt instruerar läsaren. Gott så. Men Genesis hade tjänat på om författaren hade vinnlagt sig om att vara, om inte didaktisk, så åtminstone lite mer pedagogisk. Jag återkommer till det.

Robinson önskar bjuda in läsaren i Första Moseboks teologiska föreställnings­värld. En av poängerna är att denna inte lägger världen eller människorna till rätta. Texterna är sällan övertydligt undervisande och karaktärerna inga entydiga moraliska föredömen. 

Men en andra ambition är att formulera en teologisk blick på Första Mosebok, en blick som kan härbärgera insikten om att det är en bok med en komplex tillkomsthistoria och formad av sin kulturella kontext.

Genom att fördjupa sig i de omgivande kulturernas skapelseberättelser och myter (som Atrahasis, Enuma elish och Gilgamesheposet) har Robinson upptäckt att Första Moseboks särdrag ofta framträder just på de punkter där den liknar de andra eposen. Att Första Mosebok står i dialog med, och lånar och omformar dessa berättelser, är inte ett hot mot tanken på Första Moseboks unika bidrag eller gudomliga inspiration. 

I stället är det ofta just i likheterna som det unika framträder. Första Mosebok omformulerar exempelvis berättelsen om en global flod: människornas problem i relation till Gud är inte att de blivit för många och för högljudda som i Atrahasis-eposet. Det Bibelns Gud har problem med är i stället människans våld. I motsats till hur gudarna i dessa berättelser ser människornas antal som ett problem, så återkommer Bibelns Gud hela tiden till uppmaningen att människorna ska vara fruktsamma och föröka sig.

I Enuma elish skapas människan som arbetskraft åt hög-gudarna, när låg-gudarna bestämt sig för att strejka mot det hårda arbetet att bygga kanaler och åkrar. Människan skapas då genom att blodet från en av de upproriska gudarna blandas med lera. I kontrast därtill skapas människan i Första Mosebok av lera och av Guds Ande. Antagonismen mellan gudarna och människorna är inbyggd i skapelsen i Enuma elish; i Bibeln är samhörigheten mellan Gud och människan den mest grundläggande sanningen. 

Människans uppdrag i Första Mosebok är inte att arbeta åt Gud som en slav – i stället är det Gud som ger människan mat. Däremot får hon ett uppdrag att arbeta tillsammans med Gud. Exegeten Richard Middleton skriver i sin utmärkta bok The Liberating Image att denna inbjudan att samarbeta eller regera med Gud i Första Mosebok faktiskt ges skapelsen som sådan: sol och måne inbjuds att ”härska” över dag och natt, och jorden och vattnet får utöva sin gudagivna kreativa förmåga och frambringa växter och djur.

I den teologiska föreställningsvärld som Första Mosebok uttrycker är den grundläggande relationen mellan Gud och skapelsen ett kreativt samarbete, där båda verkar – synergi – och inte konflikt och konkurrens.

Robinson diskuterar många andra centrala berättelser – Abrahams i sista stund avbrutna offer av Isak och Hagars upprättelse (där Hagar formulerar en av Bibelns mest poetiska beskrivningar av Gud, som ”seendets Gud”) är två berättelser som tycks särskilt engagera Robinson.

Genesis lider dock av ett pedagogiskt underskott. Förutom kapitel och mellan­rubriker hade det varit hjälpsamt med en kort återgivning av huvuddragen i den berättelse som hon vill diskutera innan hon reflekterade över den. Läsningen hade underlättats med en tydligare åtskillnad mellan exegetiskt informerade och mer personliga och meditativa kommentarer.

Med det sagt är Robinsons bok Genesis ett glädjande tecken i tiden: kanske är tiden mogen för kristenheten att omfamna en teologisk förståelse av Bibeln som inspirerad text, som inte kräver att den tillkommit genom senkrecht von oben, alltså ”ramlat ner från himlen”. Inkarnationen och Bibelns inspiration kännetecknas, om vi får tro Robinson, av samma grundläggande mönster: Gud anknyter till, träder in i, och förvandlar världen inifrån. 

”Det är ett sentida fenomen att vi måste närma
oss bibeltexten med kritiska glasögon”