Kultur | Bokrecension

En hand att hålla i genom advent

Per-Johan Thörn Wistrand har läst ”Ljuset lyser i mörkret – Andakter för advent” av Dan Nässelqvist

Adventsljus. Infälld bild på recensenten Per-Johan Thörn Wistrand.
Nässelqvist utmanar till att ta emot det som funnits redan ”från början”. Eller rättare ”för alltid”, hur svårt det än är för våra tankar att omfatta det existentiella förhållningssättet, skriver Per-Johan Thörn Wistrand.
Publicerad
Adventstidens mörker är en möjlighet att se ljuset i Johannesevangeliets början. Per-Johan Thörn Wistrand läser en andaktsbok vars styrka ligger i avgränsning och repetition.
Dan Nässelqvist.

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” De välkända orden inleder Johannes­prologen – Johannesevangeliets start och tillika den text som prästen Dan Nässelqvists läsvärda bok kretsar kring. Passagen är bara 18 verser lång, men otroligt innehållsrik. Och det blir ännu tydligare när författaren ger sig i kast med dess rader.

Steg för steg, från början till slut, går han igenom textens olika delar och reflekterar kring dem. Ofta är det fokus på enskilda ord och hur deras betydelse och placering skapar en viss mening i ett sammanhang i kontrast till andra möjligheter.

Ljuset lyser i mörkret – Andakter för advent

  • Författare:  Dan Nässel­qvist

  • Förlag: Verbum (144 sidor)

  • Genre: Andakt 

Som att nya översättningen NT 2026 i den citerade meningen konsekvent använder ordet ”var”, i stället för att Ordet (som tidigare) ”fanns”. Den, på ytan, lilla skillnaden pekar enligt författaren på det stora i att Ordet existerar utanför tidens begränsningar. Det var hos Skaparen och är inte skapat, varför evangeliet om Jesus inte heller får sin början först i skapelsen utan i Ordet som ständigt är.

Dan Nässelqvist är docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet och en av primäröversättarna av NT 2026, vilket märks tydligt i resonemangen. Inte minst i den nämnda typen av jämförelse. Att på det här sättet ledas in i den nya översättningen tycker jag är intressant.

Det finns en genomgående betoning på presens i andaktsboken. Som om både bibeltexten, uttolkningen av den och verkligheten bakom är ett ständigt pågående nu. Jag finner en vila i det, i känslan som infinner sig mer och mer under läsningen. Det är som om jag umgås med texten. Inslag av repetition skapar ett slags meditativ rytm som i slutet av varje avsnitt mynnar ut i skrivna böner.

Nässelqvist utmanar till att ta emot det som funnits redan ”från början”. Eller rättare ”för alltid”, hur svårt det än är för våra tankar att omfatta det existentiella förhållningssättet. Begrepp som ”redan nu”, ”tidigare” och ”ständigt” råder snarare än ”senare”. Sökandet vänds i ett finnande. I att vara funnen av Gud. Adventstiden blir därmed ett återvändande till det som alltid varit, inte bara en förberedelse på vad som skall komma när ”Ordet blir kött” i och med att vi minns Jesu födelse.

En mening lyser starkare än andra under min läsning: ”Att bli Guds barn är att låta Gud bli förälder.” Jag tycker det är en väldigt vacker rad. När jag nu är pappa till två små, med allt vad det innebär, kan det kännas befriande att ibland ta ett tankemässigt steg tillbaka och vila i vissheten om att jag och vi inte bär allt själva. Även jag är barn på många sätt. Fortfarande.

Det är en välskriven bok. Efteråt kan jag inte minnas en enda korrekturmiss. I marginalerna finns hänvisningar till andra bibelställen och varje avsnitt är kryddat med citat från andra teologer/tänkare.

Eftersom adventstidens längd skiftar finns en instruktion för hur boken kan läsas på olika sätt. Och ja, det här är texter att läsa flera gånger – en hand att hålla i genom ett mättat bibelstycke. Kanske år efter år veckorna genom advent. För nya upptäckters skull.