Kultur | Film & TV-recension
Stillsam science fiction om sorg, skuld och AI
"Filmen väcker en rad tidlösa existentiella frågor", skriver Dagens recensent
Filmen ”Sheep in the box” tar oss med in i framtiden, där döda barn kan ersättas med humanoida robotar med AI-hjärnor. Den som förväntat sig en spännande science fiction blir nog besviken, men den som är intresserad av människan och våra tidlösa existentiella frågor har en hel del att hämta.
När den japanske filmskaparen Hirukazu Kore-eda tar sig an AI och robottekniken, de fenomen som tycks prägla nästan alla våra framtidssamtal, väljer han att låta en fransk saga från 1943 spela en viktig roll.
Antoine de Saint-Exupérys ”Lille prinsen” älskas av generationer och är världens mest översatta bok efter Bibeln. Den innehåller en hel del livsvisdom om vikten av fantasi, kärlek och vänskap. Dess huvudbudskap är att det viktigaste är osynligt för ögat och bara kan förstås med hjärtat.
I Kore-edas nya film ”Sheep in the box” (Fåret i lådan) förekommer boken konkret i berättelsen, filmens titel är också hämtad därifrån. Även om filmen kan tolkas på flera sätt, delar den åtminstone ett av sina tydligaste budskap med ”Lille prinsen”. Det är inget nytt tema för Kore-eda, utan en tanke som nog kan sägas genomsyra hela hans filmskapande: Det viktigaste är osynligt för ögat och kan bara förstås med hjärtat.
Kore-eda har genom åren gett oss en rad varmt humanistiska och empatiska filmer, ofta med familjer – både de vi föds in i och de vi söker och skapar – i centrum. Många minns säkert ”Shoplifters” från 2018, som fick Guldpalmen i Cannes och blev svensk biosuccé med en Guldbagge för Bästa internationella film. Med den och med filmer som ”Systrarna”, ”Efter stormen”, ”Monster” och ”Min vackra stjärna” har han skrivit in sig i filmhistorien och vunnit många filmälskares hjärtan.
Plötsligt befinner vi oss i en berättelse som skiftar fokus och vrider på perspektiven.
”Sheep in the box”, som utspelar sig i ”en inte alltför avlägsen framtid”, når tyvärr inte riktigt upp i samma höga nivå som de nämnda filmerna, men här finns ändå en hel del att beröras av och fundera vidare kring. Som vanligt väljer inte Kore-eda den förväntade dramaturgin, utan plötsligt befinner vi oss i en berättelse som skiftar fokus och vrider på perspektiven. Något som kan upplevas frustrerande, här tror jag speciellt filmens slut kommer att bli en vattendelare för hur biopubliken uppfattar filmen. Vi tenderar ju att ofta tolka och värdera en berättelse utifrån dess slut.
Paret Komoto; arkitekten Otone (Haruka Ayase) och snickaren Kensuke (Daigo Yamamoto), har två år tidigare förlorat sitt enda barn, Kakeru (Rimu Kuwaki), i en smitningsolycka. De lever i ett tillstånd av bedövande sorg, men bär också båda på skuld över det som inträffat, då ingen av dem var med sonen när olyckan skedde. Mycket är outtalat och obearbetat och de har svårt att gå vidare.
När företaget REbirth erbjuder dem att gratis ta emot en humanoid AI-robot som är en exakt kopia av Kakeru – programmerad utifrån föräldrarnas minnen, bilder och filmer – för att komma vidare i sorgeprocessen, tackar de ja. Otone med nyfiken förväntan, Kensuke med stor tvekan.
Robotversionen av Kakeru är till det yttre exakt lik den riktiga pojken och påminner också i mycket om honom. Men av förklarliga skäl inte i allt, det finns en tydlig dissonans som Otone och Kensuke måste förhålla sig till.
Till att börja med upprepar Kensuke som ett mantra att de inte får glömma att Kareku nummer två inte är en människa utan en maskin, egentligen bara ”som en robotdammsugare”. Men långsamt förändras deras relation. Otone tar honom snabbt till sitt hjärta. Delvis för att hon ser sin döda son i honom, men kanske också för att han blir det nya barn de inte vågat skaffa.
Utan att avslöja för mycket om handlingen, utvecklas AI-pojken och blir alltmer sin egen och alltmer ett mysterium för sina mänskliga föräldrar. Han intresserar sig för bådas yrken, och vill själv bli arkitekt. Kareku börjar också försvinna för att träffa och umgås med andra robotbarn i kvarteren. Vad gör de egentligen tillsammans?
Scenen är satt för en spännande science fiction-historia, som i händerna på Hollywoods filmmakare skulle kunna bli en actionfylld och lagom läskig film om hotet från artificiell intelligens och människans underlägsenhet. Men i händerna på Hirukazu Kore-eda blir den, såklart, något helt annat. På gott och ont.
”Sheep in the box” vill inte slå fast något om AI-utvecklingen, utan försöker närma sig fenomenets komplexitet från olika vinklar. Gott så. Men det innebär också att det blir lite väl spretigt och att flera trådar blir hängande i luften och skapar luckor. Ibland blir det lite svårt att följa med vad som händer, trots fina skådespelarinsatser och en rad starka scener.
Nyckeln tror jag är att se att det nog egentligen inte alls handlar om AI. Det kanske främst bara är ännu ett sätt för Kore-da att undersöka oss människor och den gemenskap vi kallar familj. För filmen väcker i första hand en rad tidlösa existentiella frågor, bara i andra hand tycker jag den försöker säga något om AI och framtiden. Hur påverkar sorg och skuld oss och våra relationer? Kan tomrummet efter våra döda och saknade någonsin fyllas? Har förmågan och behovet att känna empati och att visa kärlek med den andre, objektet, att göra – eller handlar det i grund och botten om något i oss själva? Handlar även frågan om AI, hoten och möjligheterna, egentligen om vilka vi människor är?
Då blir filmen ett välkomnande rum att vara i, då träder den välbekanta ömheten för oss människor och våra brister fram. Lille prinsens ord, att det viktigaste kan vara svårt att se men kan förstås med hjärtat, blir då än mer centrala för berättelsen. Kanske är de också Hirukaze Kore-edas anvisning om hur vi bör se och tolka den här filmen.