Kultur | Bokrecension
Han slutade tro på helvetet
Malina Abrahamsson har läst ”I natt förlorade jag min tro” av Matti Aspvik
Vad händer när en kristen ledare förlorar sin tro? Efter flera kyrkliga uppdrag, depression och tvivel landade Matti Aspvik i en delvis ny tro. I boken I natt förlorade jag min tro berättar han om sin resa. Dagens Malina Abrahamsson uppskattar ärligheten.
För något år sedan var jag på ett familjeläger i finska Österbotten. Matti Aspvik, verksamhetsledare för Förbundet Kyrkans Ungdom höll i trådarna, och var den som hälsade välkommen den första morgongudstjänsten.
I frikyrkliga sammanhang brukar den som leder gudstjänsten försöka peppa deltagarna genom att tala om vilken fantastisk dag som väntar. Men Matti Aspvik var annorlunda. Han vände sig till dem som hade sovit dåligt och läste en bön om att Gud skulle vara med i sömnlöshet och ångest.
Jag har flera gånger berättat för andra om Matti Aspviks gudstjänstinledning. Tyckte att den var uppfriskande ärlig.
Samma sak kan sägas om hans bok I natt förlorade jag min tro.
I den skriver han om skamliga saker som att misslyckas med jobb och pengar, att inte vara den pappa han önskar vara och känslan av att ”allt jag rör vid går sönder”.
Sättet han rannsakar sig själv är föredömligt. Sedan är alltid frågan hur mycket som är vist att dela med sig av offentligt när man fortfarande står i en kyrklig tjänst?
Oavsett är det berörande läsning. I natt förlorade jag min tro handlar framför allt om den process som brukas kallas dekonstruktion, att ifrågasätta det man tidigare hållit för sant och försöka mejsla ut vad som fortfarande håller att tro på. För Matti Aspvik har den processen pågått i 20 år – och varit smärtsam, kanske särskilt eftersom hans arbete och tro varit så sammanvävda. Aspvik formulerar det själv: ”Ännu tyngre blir bördan när man utåt förväntas stå för något man inombords inte längre kan stå för eller fullt bejaka. Det sliter sönder en”.
Genom boken visar Matti Aspvik också att han har förstått något viktigt om relationen till Gud.
Han har mestadels rört sig i väckelsekretsar i Svenskfinland. Utifrån boken förstår man att sammanhanget är relativt litet, präglat av vad som slarvigt brukar beskrivas som en konservativ bibelsyn. Aspvik blev en del av den kyrkliga gemenskapen som 16-åring efter att ha lämnat en stökig period bakom sig. Snart började han vittna om sin omvändelse: från slagskämpe till frälst.
De kommande åren skulle han engagera sig som ledare, starta ungdomsverksamhet och till och med en församling, men efter några år hände nästan alltid samma sak: det blev konflikt av något slag och Matti Aspvik lämnade, tyngd över att ha svikit dem han var satt att leda men också själv sårad.
Av respekt för olika individer i de sammanhang han beskriver går han inte in på några detaljer, vilket är klokt. Exakt vad som hände är också sekundärt; det viktiga i berättelsen är hur Matti Aspvik gradvis började omformulera sin tro. Uppbrotten från olika sammanhang fick honom att ställa frågan: Hur mycket av tron handlar om Gud, och hur mycket handlar egentligen om människor? Var gudsmötena han upplevt i själva verket bara en känsla?
Matti Aspvik skriver om de här sakerna med ödmjukhet och utan tillstymmelse till bitterhet. Det märks att han har bloggat om kyrka och tro i många år; han är en van skribent – språket är enkelt och rakt. Det märks också att texten bygger på år av reflektion och terapi, vilket gör att Matti Aspvik kan analysera sina egna drivkrafter och identifiera såväl hjältekomplex som oppositionsmentalitet och andligt högmod. En präst satte huvudet på spiken när han sa: ”Ja, är du också som jag, en som flyr från trauman in i andligt ledarskap”.
Matti Aspvik står fortfarande i en kyrklig ledartjänst. Han tror fortfarande på Jesus och hans kärleksbudskap. Men han tror inte som förr att vissa teologiska avvikelser kan vara hinder för Gud verk. Han har förlorat tron på Bibeln som ofelbar, tror inte längre på synd eller den fria viljan på samma sätt. Han har ändrat uppfattning kring homosexualitet och tänker inte längre på helvetet som en plats för evig pina. Han är medveten om att det får vissa att betrakta honom som avfälling. Men för honom har processen lett fram till en tro han kan stå för. Från att slentrianmässigt ha förkunnat evangeliet för att ”man ska göra det” ställer han sig nu oftare frågan: Vad är det egentligen i tron på Jesus som är så fantastiskt att jag önskar att alla andra också ska få del av det? Det visar sig finnas massor.
Genom boken visar Matti Aspvik också att han har förstått något viktigt om relationen till Gud. Egentligen kan det sammanfattas i sentensen författaren Magnus Malm har myntat: ”All sanning är en kontaktyta med Gud, hur oandlig den än verkar. Och att all lögn skiljer oss från Gud, hur andlig den än verkar”.