”Vi behöver ta hand om de ’udda’ som kommer till kyrkorna”

Vad har 15-åringar och 85-åringar gemensamt? Jo, båda åldersgrupperna hör till de som känner sig mest ensamma enligt Folkhälsomyndigheten. Författarparet Stigbjörn och Ingalill Bergensten vill göra vad de kan för att bidra till att fler finner gemenskap.

Det var när Ingalill Bergenstens mamma flyttade in på ett äldreboende som hon förstod vidden av den ensamhet som äldre kan drabbas av. Plötsligt kunde inte mamman själv söka upp gemenskap när hon längtade efter det, utan blev helt beroende av andras vilja att besöka henne.

De regelbundna träffarna som kyrkan anordnade på boendet kom då att betyda oerhört mycket. Även tillfällena då en enskild präst kom och hälsade på henne emellanåt blev otroligt värdefulla, berättar Ingalill Bergensten.

– Många äldre har barn som jobbar mycket, och som kanske har svårt att få till de där besöken. Jag kan till exempel ångra nu i efterhand att jag inte tillbringade fler fredagskvällar med att sitta hos min mamma.– Det är egentligen så enkelt, något vi alla kan göra. Att ta med en kaffetermos och gå och besöka någon som man vet sitter mycket ensam. Det har oerhört stor betydelse! Det finns så många äldre i vårt samhälle som kanske bara får besök när matlådan ska levereras.

Hoppas sprida värme

Under pandemins rastlösa dagar kom idén till boken Ensamma herrars kafé upp. Ingalill Bergensten har arbetat som journalist samt översättare och redaktör för böcker om livsfrågor åt Libris förlag. Nu bestämde hon sig för att, tillsammans med maken och kåsören Stigbjörn, skriva en egen.

– Dessa böcker kommer nog aldrig utnämnas till ”Årets roman”, men den kan erbjuda en paus från den här världens elände. Jag läser själv feelgood emellanåt som en stunds avkoppling. Här i berättelsen finns snälla människor som vill ta hand om och hjälpa varandra – det behöver vi mer av i vårt samhälle.

Boken handlar om hur Gertrud som blir änka och som alltid ömmat för äldre, startar ett kafé. Det blir en ovärderlig mötesplats för alla tänkbara karaktärer och personligheter. En plats där destruktiv ensamhet får brytas. Nu har boken just fått en uppföljare: Mera liv på Ensamma herrars kafé.

– Huvudkaraktären Gertrud är, för att använda en teologisk term, Kristuslik. Hon ser inte till det yttre utan till hjärtat, och hon har ett förlåtande sinnelag där hon ger varje person en ny chans när man gjort bort sig.

– Ensamhet är ett tungt ämne, men vi hoppas att de som lägger ifrån sig boken ska känna sig varma i hjärtat. Vi vill ge lite hopp in i den här galna världen och visa att det finns sammanhang där människor får vara med, även om de är lite udda.

En del läsare har hört av sig och uttryckt en önskan att det skulle finnas platser i verkliga livet som är som kaféet i boken.

– Men det gör det ju på ett sätt, genom det arbete som kyrkor, pensionärsföreningar och andra organisationer bedriver. Det är otroligt viktigt! konstaterar Ingalill Bergensten.

Bjöd in till övergivet kapell

Att skapa mötesplatser är något som makarna Bergensten fått vara med om även i praktiken, inte bara i fiktionen. När de flyttade till det lilla samhället Brevens bruk, sydöst om Örebro, upptäckte de att det på samma gata låg ett gammalt baptistkapell.

– Det stod mer eller mindre övergivet; det anordnades sällan gudstjänster där och när det väl gjorde det kom kanske runt fem personer, säger Stigbjörn Bergensten.

Så makarna började engagera sig i församlingen och initierade olika arrangemang som kunde hållas i kapellet. Allsångskvällar med temat ”Från Snoddas till Barnatro” lockade dit över hundra personer. Flera av dem hade aldrig satt sin fot i en kyrka tidigare.

De anordnade också spontanorkestrar där alla som kunde spela fick komma till kapellet med sitt instrument och vara med. Det blev många gitarrer, en nyckelharpa, en saxofon och ett dragspel bland annat. Ingalill anordnade kvinnofrukostar och även ett koncept som heter ”En stund av ro”, som numera bedrivs i Svenska kyrkan på orten. Det är en enkel andakt med tystnad, bön och ljuständning. Hon har själv gått en meditationskurs på Berget i Rättvik och märker att det finns en längtan hos människor att få samlas kring detta.

– Jag tror att vi kan bli bättre på att uppmärksamma även de lite mer udda karaktärerna som söker sig till våra kyrkor. Vi har så låg toleransnivå för det som är det minsta avvikande i dag, men det är jätteviktigt att varenda människa får bli sedd, säger Ingalill Bergensten och får medhåll av maken Stigbjörn.

– Och här har vi en av de udda karaktärerna, skrattar hon och slår armarna om sin make.