En sinnesrobön för medelålders kvinnor med i-landsproblem

”Låt andra människor tänka och handla som de gör, och låt mig välja när och hur jag reagerar”. Det är budskapet i Mel Robbins bästsäljande självhjälpsbok Let them som nu kommit på svenska. Dagens recensent Fanny Willman läser den som en reaktion på att vi är utmattade av det moderna samhället. 

Mel Robbins är 57 år, mamma och amerikan. Men framför allt är hon sitt varumärke. 

Hon är en podcast, The Mel Robbins podcast. Hon är ett nyhetsbrev. Hon är sina sociala medier. Hon har 12 miljoner följare på Instagram. Det är rätt många. För jämförelsens skull: Artisten Zara Larsson har 9 miljoner, skådespelaren Tom Cruise strax under 15 miljoner. 

Mel Robbins är också författare, och aktuell med sin senaste bok, Let them-teorin, som sålts i miljoner exemplar världen över och numera också är utgiven på svenska.

Let them-teorin är till för den som vill sluta låta andra människors åsikter, reaktioner och känslor påverka en. Låter det simpelt är det för att det är simpelt. Det märks att boken framför allt är ett sätt att utveckla de inspirerande budskap som Mel Robbins annars komprimerar till minutlånga klipp på sociala medier. Som läsupplevelse betraktad är boken därför väl utdragen och upprepande. 

Men det är förståeligt att den har hittat sin publik. Det är svårt att vara medmänniska. Lösningen enligt Mel Robbins? Att säga ”låt dem”. Formulan har också en fortsättning, ”låt mig”. Låt andra människor tänka och handla som de gör. Låt mig välja när och hur jag reagerar.

Boken är en naturlig produkt av Mel Robbins affärsidé, att sälja ”vetenskapligt grundad visdom”. Själv är hon inte akademiker. Men hon har konsulterat några forskare under arbetet med sin bok, för att snorkla efter rön som bekräftar hennes tes. Hon har också tagit del av populärfilosofisk litteratur om stoicism, den antika grekiska skola från 300-talet före Kristus och som gett upphov till en uppsjö av självhjälpsböcker för nutidsmänniskan. 

Det verkar finnas ett säkert kort för den som vill sälja böcker som smör i dag. Att skriva något i stil med: Du kan inte kontrollera världen eller andra människor, bara dina reaktioner.

Det är visserligen helt sant. Men varför har vi ett sådant stort behov av att höra det? Antagligen för att vi är överväldigade och utmattade av det moderna samhället. Vi söker läkare som lovar frid om du bara vaktar dina gränser. 

På många sätt är boken KBT för välfungerande människor, en guide för dem som inte behöver terapi men som ändå vill reflektera över livet. För den som är mitt i en kris är det klokt att hitta verktygen för att navigera i den mest omedelbara tillvaron. 

För den som tvärtom mår rätt bra borde samtalet handla om något större än en själv. Till exempel hur vi kan förstå och förbättra kulturen och samhället, inte bara hur vi tillskansar oss verktygen för att överleva det. 

Det märks att Mel Robbins är indoktrinerad i en kultur där ett gott liv präglas av att alltid vilja ha mer, mer, mer. Mel Robbins säljer exakt samma amerikanska dröm. Ingenstans ställer hon sig frågan ”Är det bra att vilja ha mycket pengar?” eller ”Borde jag nöja mig med mindre i stället för att alltid jaga mer?” eller varför inte ”Har en människa inneboende moraliska skyldigheter i förhållande till andra människor? I förhållande till Gud?”.

Men trots den bristande samhällskritiken, måste jag ge Mel Robbins att hon, till min förvåning, uppmanar till politiskt engagemang. Självhjälpslitteratur om att sätta gränser kan annars lätt landa i en slutsats som ger lite utrymme för att viga sitt liv åt något större än en själv. 

Men i Mel Robbins värld ingår det i att ta aktivt ansvar för sitt eget liv, att försvara sina åsikter eller ställa upp till val och påverka. Med andra ord, att acceptera det som inte går att förändra och hitta mod att förändra det man kan. 

Någonstans här tror jag att jag förstår varför andra så gärna lyssnar när Mel Robbins talar. Om än paketerat för medelålders kvinnor med i-landsproblem, är hennes budskap sinnesrobönen. 

”Fully Alive”, av Elizabeth Oldfield – Kristen självhjälp för en postsekulär värld?