Kyrkovalet är över. Men i kölvattnet av valrörelsen har en sida av den svenska offentligheten blivit synlig som är intressant. Det handlar om rädslan för andra människors övertygelser och engagemang i relation till oförmågan att se sin egen trångsynthet. De andras övertygelser uppfattas som farliga och som att de vill utestänga andra, i värsta fall antas de leda till farliga sektliknande beteenden som inte bejakar människors lika värde. Men de egna övertygelserna ses självklart som demokratiska, stå för människors lika värde och inkludera alla andra.
Det är med andra ord ett klassiskt “vi och dom”-tänkande, det som alla offentligt med eftertryck tar avstånd ifrån. Men likväl ett sätt att måla in de andra i ett mörkt hörn utan intresse av att lyssna på vad de tror på riktigt.
[ Kurkiala: I Sverige gillar vi bara rätt sorts olika ]
Två uppenbara och närliggande exempel på detta är Aftonbladets skribenter Anders Lindberg och Göran Greider. Lindberg spekulerar konspiratoriskt (18/9) att de partipolitiskt obundna i kyrkovalet inte vill att sådana som han ens ska vilja rösta. Dessa partier samlar enligt honom “de övertygade” och för dem kvalar inte sådana som han in.
En stark tro behöver med andra ord inte med nödvändighet betyda att andra utestängs utan kan tvärtom skapa ett intresse för vad andra tror.
— Fredrik Wenell
Greider skriver i samma tidning (16/9) att om inte partier (han menar nog Partiet) varit med och styrt i Svenska kyrkan hade “kyrkan förvandlats till en erbarmlig, konservativ sekt.” Ingen av dem anger någon annan källa eller exempel än egna personliga spekulationer och övertygelser. Men hur tänker Greider om Equmeniakyrkan? Med greidersk logik borde de vara en konservativ sekt, de styrs nämligen av medlemmarna och inte av politiska partier.
[ Fredrik Wenell: Den svenska toleransen tål inte de annorlunda ]
Det båda ger uttryck för är alltså idén om att en övertygad och engagerad tro leder till en vilja att utestänga människor och massa andra dåliga saker. Det är mot den bakgrunden uppfriskandet och förhoppningsfullt att ta del av en alldeles färsk avhandling från Uppsala universitet. Det är sociologen Anna Wrammert som disputerat på en undersökning om gymnasieungdomars tal och erfarenheter av religion.
De allra flesta av de ungdomar som Wrammert har mött i sina studier riktar kritik mot just den typen av föreställningar som ovanstående skribenter ger uttryck för. Gymnasieungdomarna tycker att det saknas en allmän förståelse och nyfikenhet för andras tro. De tycker att traditionella medier och majoritetssamhället är fördomsfulla mot människor som tror och att religion ses som något dåligt som man bör ta avstånd ifrån. Det som inger hopp är att de allra flesta av ungdomarna själva är nyfikna på vad andra tror och samtalar med andra troende av olika slag både på sociala medier och i andra sammanhang.
[ Hälften av alla kristna elever har blivit kränkta i skolan ]
En stark tro behöver med andra ord inte med nödvändighet betyda att andra utestängs utan kan tvärtom skapa ett intresse för vad andra tror. Den nyfikenhet som nästa generation visar för hur andra tänker ger hopp inför framtiden. Det är tydligt att Greider, Lindberg och alla vi andra i samhället har en hel del att lära av gymnasieungdomarna i Wrammerts avhandling.
[ Frida Park: Låter även ärkebiskopen som Orban, Lindberg? ]
