1980-talet:  Livets ord fyllde spalterna i Dagen

Varför väckte Livets ord så starka känslor i Dagen? I åtta artiklar tar Elisabeth Sandlund dig med på en vindlande resa över Dagens historia. En artikel för varje årtionde. Nu är det dags för 1980-talet.

80-talets hetaste potatis i svensk kristenhet var utan tvekan Ulf Ekman, tidigare studentpräst i Uppsala”. Så skrev Dagen inför års- och decennieskiftet 1989/1990, där det gångna årtiondet sammanfattades under den samlande rubriken ”80-talet som Dagen ser det”.

Elisabeth Sandlund

Skribent och mångårig Dagenmedarbetare

Här uppmärksammas i träffande formuleringar sådant som ”årtiondets besök” – påve Johannes Paulus II:s Sverigeresa 1989. Dagen konstaterar att han möttes med entusiasm och hänförelse men att pingströrelsen och Helgelseförbundet valde att utebli från den ekumeniska gudstjänsten i Uppsala domkyrka. Till ”årtiondets bok” utnämndes den nya översättningen av Nya testamentet, som gav klirr i de kristna bokförlagens kassor men där omformuleringen av ”Fader Vår” väckte negativa känslor. För ”årtiondets genombrott” svarade Carola Häggqvist. ”Hon kom som ett yrväder över melodifestivalscenen med en röd bibel i handen”, skriver Dagen om genombrottet i mars 1983.

Tvisteämnet Ulf Ekman

Tidsandan: 1980-tal

Sverige får sin första mobiltelefon 1982, men det är främst människor med pengar och karriär som har råd med sådana (och telefonerna kallas den här tiden för yuppienallar). Axelvaddar är på modet – ju större ju bättre, stora kavajer och tuperat hår.

Det här är ett årtionde när det är helt rätt att tjäna pengar, men också att hjälpa andra människor på jorden. Det råder svår svält i Etiopien och Bob Geldof organiserar Live Aid-konserten 1985 som samlar in 1,5 miljard kronor. Queen, David Bowie, U2, Madonna är några av artisterna.

Apropå artister så vinner en ung tjej i gul dräkt den svenska melodifestivalen med låten Främling och blir Carola med hela svenska folket.

Pingstmissionen "peakar" och 1983 finns 987 utsändande missionärer. Det sista landet i Östafrika som svensk pingstmission kommer till är Uganda. Det sker 1980 när Idi Amin har fallit och det är en stor humanitär katastrof i landet.

I slutet av 1980-talet blir glasnost och perestrojka på modet. Det betyder öppenhet och förändring och nu kollapsar Sovjetunionen. Berlinmuren faller! Många pingstförsamlingar börjar hjälpa trossyskon i forna Östeuropa och samlar kläder och förnödenheter som skeppar iväg.

Pingströrelsen blomstrar och har medlemstal på över 100 000 medlemmar. Störst ökning sker 1984, då 3 039 nya personer döps in i rörelsen.

”Gubbhyllan” tas bort i Filadelfia i Stockholm i en renovering av estraden. Och det sjuder av musikalisk aktivitet och musikaler skrivs på löpande band.

Jesusmarschen startar i Stockholm 1986 och blir en årlig, ekumenisk manifestation. Men 1986 händer också något otänkbart som förändrar Sverige i grunden när statsminister Olof Palme skjuts till döds på öppen gata.

ANN JONSSON och EVA NORDENSTAM VON DELWIG

Kavalkaden avslutades med ”årtiondets tvisteämne”, där det heter: ”Ulf Ekmans budskap gick under benämningen framgångsteologi, lärjungarna själva kallade det trosförkunnelse. Fenomenet Livets Ord väckte enorma känslor, indignation och tvehågsenhet. Samtidigt ställde det samfunden inför en nyttig självrannsakan: var Ekmans rörelse ett tecken på brister inom de egna leden?”

Ja, det finns inslag av självrannsakan i Dagens artiklar om fenomenet Livets Ord. Men kritiken överväger och den handlar i första hand om teologi.

Vi tar det från början. Första gången Ulf Ekman presenteras för Dagens läsare är sommaren 1982 när han intervjuas av Ylva Eggehorn. Dessförinnan har hans namn förekommit i mötesannonser, framför allt från Södermalmskyrkan. Nu får han frågan: ”Vem är han egentligen?”

Ekman berättar om sin väg till tro, sin prästvigning 1979, sin tjänst som studentpräst och, framför allt, om sitt år hos Kenneth Hagin i Tulsa, Oklahoma, där familjen ”mötte vad han kallar ’en tros-väckelse’.” Nu har han kommit tillbaka i Sverige och säger att han kommer att resa runt på fria kallelser och undervisa. Vad han vänder sig emot är det han kallar ”krångel-kristendom”, som får människor att tro att de inte är mogna att gå ut med det kristna budskapet. Och när Ylva Eggehorn frågar hur det kommer sig att människor blir uppmuntrade av det han säger och inte nedtryckta förklarar Ulf Ekman: ”Jag får backa ibland och tala om att det här är inget att prestera eller att leva upp till. Tron är inget jag gör – den är en kraft som bär mig, som tar mig med. Den öppnar mina ögon så att jag ser att Jesus bor i mig. --- Då behöver jag inte längre vara så inåtvänd och självföraktande som vi ofta tenderar att bli här i Sverige.”

Startar en bibelskola

Ett halvår senare, i januari 1983, nämns i förbigående att Ulf Ekman ”verksam som free lancer” startar en bibelskola i Uppsala. I juni samma år publiceras den första texten med kritisk ton när Dagen på nyhetsplats berättar om de spänningar som uppstått i EFS, vars tidning Budbäraren stoppat annonseringen för Ulf Ekmans bibelskola och en möteshelg med honom i Skellefteå. 

Bara några dagar senare följer Dagens chefredaktör Olof Djurfeldt upp nyheten med sin första text om Livets Ord. Ledaren har rubriken ”Kan sjukdom någonsin tjäna Guds syften?” Djurfeldt resonerar om diskussionen i EFS och studentorganisationen SESG, där Ulf Ekman tidigare varit anställd och som i våra dagar heter Credo, kring trosförkunnelsen i Hagins anda. Efter en utförlig redogörelse för Bibelns ord om sjukdomar summerar Djurfeldt: ”Min övertygelse är att helbrägdarörelsen kan leva stark och sund ibland oss endast om vi tar med allt det Nya testamentet säger om sjukdom och hälsa”. Men han höjer också ett varningens finger mot överdriven kritik och avståndstagande från trosförkunnelsen: ”Låt oss inte medverka till att de som talar tro, skall få berättigad anledning att bilda egna församlingar för att tron på under och kraftgärningar skall få plats.”

Djurfeldts varning är befogad. Ulf Ekmans bibelskola kommer snart att kompletteras med en församlingsbildning och hösten 1984 griper sig Dagen på allvar an en granskning av framgångsteologin i en serie på fyra gedigna artiklar av Olof Djurfeldt. 

I den sista skildrar han, utan att nämna Ulf Ekman vid namn, händelser vid ett eftermöte under sommaren, där det gemensamma tungotalet övergått i ”suckar och ordlösa rop”, vilket mötesledaren förklarat som att man hade kommit ”på andra sidan tungotalet in i den andliga födslovåndan”, också kallat barnbördsbön. Sådana extrema tendenser gör att hela väckelseskeendet äventyras, konstaterar Djurfeldt. ”Det vore riskabelt om en grupp trosentusiaster bland svenska kristna gjorde Tulsa i Oklahoma till sitt Jerusalem och Kenneth Hagin till sin högsta auktoritet”, slår han fast och uppmanar i stället till kontakt med svenska förkunnare som har erfarenhet av att praktisera helbrägdagörelse.

Tonläget är resonerande, dörrarna hålls öppna. Den skarpaste kritiken vid mitten av 1980-talet kommer på debattplats, inte minst från Stanley Sjöberg, som i augusti 1985 konstaterar att den respekt han tidigare haft inför Ulf Ekmans tro och entusiasm nu har bytts i motsatsen. Ekman karaktäriseras som hånfull och överlägsen med en ”flabbig framställningskonst”. Till saken hör att Stanley Sjöberg två år tidigare kraftfullt angripit Dagen för att ha gett utrymme åt en grupp Uppsalateologers kritiska granskning av framgångsteologin och förklarat att trosförkunnelsen är ”ett uttryck för en förnyad pingstväckelse som vi alla bör tacka Herren för”.

”Dagen inte ute för att skapa hets”

Men nu var det annat ljud i skällan. Sjöbergs bredsida och andra kritiska inlägg följs upp med en intervju med Ulf Ekman. Hur viktig den är framgår av att den görs av chefredaktören själv. Ekman förklarar att han är beredd att lyssna till kritik men att han inte ändrar åsikt om sådant som han ”fått en övertygelse av Herren om”. Han försvarar den så kallade barnbördsbönen, ”på andra sidan tungotalet”, och står fast vid sin kritik mot såväl socialism (instiftad av djävulen) som pacifism och vapenvägran. Djurfeldt kompletterar intervjun med en ledartext där han återigen manar Ekman och Livets Ord att dra nytta av tidigare erfarenheter och inte ”falla tillbaka i de barnsjukdomar i helandeförkunnelsen som man hade att dras med i den tidiga pingstväckelsen”.

Under hösten 1985 ägnas Livets Ord stort utrymme i Dagen, framför allt i debattinlägg. I december sammanfattar Olof Djurfeldt på ledarsidan. ”Dagen är inte ute för att skapa hets mot personer som har med Livets Ord att göra. Vi vill inte i onödan skapa motsättningar. Men vi har både rätt och plikt att pröva de nya läror som förs fram”. Kritiken sammanfattas i några punkter – barnbördsbönen, uppfattningen att varje församling bara kan ha en ledare, skrattet som andligt vapen, läran att alla troende har rätt till jordisk framgång, och stiftelseformen, som försvagar medlemsansvaret. Men inte minst handlar det om ett avståndstagande från JDS-läran, uppfattningen att Jesus dog andligen på korset och under sin tid i dödsriket antog djävulens natur för att sedan födas på nytt och uppstå. I sina memoarer I andens vind skriver Djurfeldt att JDS-läran var det han hade allra svårast för av det Livets Ord stod för. Det ger han tydligt uttryck för i november 1986 när han i en recension av en bok av Kenneth Hagin som Livets Ords förlag gett ut i svensk översättning, talar om ”den vederstyggliga undervisningen”, som Ekman och hans krets ställt sig bakom.

Granskningen av och debatten om Livets Ord och den växande trosrörelsen fortsätter 1980-talet ut och in på nästa decennium. I juli 1987 berättar Dagen exempelvis på nyhetsplats om hur Svenska kyrkan försöker hjälpa avhoppare från trosförsamlingarna, vars antal ökar kontinuerligt. Men det finns en balans i rapporteringen. När Ulf Ekman 1989 ställs inför rätta anklagad för anstiftan till barnaga efter att flera år tidigare ha uppmanat en pappa att daska till sitt olydiga barn skriver Djurfeldt i en ledare: ”Vi har en hel del betänksamhet inför Ulf Ekmans förkunnelse. Vi vill heller inte i den oklarhet om sanningen som råder försvara hans uppträdande i det aktuella rådgivningsfallet. Men vi anser en generös tillämpning av /aga/lagen nödvändig, om inte religionsfriheten skall komma i kläm”. Tilläggas kan att Ekman blev frikänd.

Stort intresse

Även om många andra medarbetare och debattörer behandlar frågor om Livets Ord under 1980-talet är det påtagligt att trosrörelsen var ett ämne som Olof Djurfeldt ägnade stort intresse. Hans hållning sammanfattas i en personligt hållen text under vinjetten Mitt i strömmen från maj 1988: ”Själv tror jag att det är viktigt att det broderliga lärosamtalet går vidare. Visst finns det förlamande lärostrider. Men att i gemenskapens namn avstå från att söka klarhet skapar kaos. Det finns trots allt en sund lära att söka efter, och när den predikas verkar den lugn, frid och befrielse. Den verkliga väckelsen är inte betjänt av att vi respektfullt tar emot allt vad människor proklamerar i den entusiastiska förnyelsens namn.” 

Och i sina memoarer berättar Djurfeldt: ”Själv prövade jag mig mycket vid den här tiden och tyckte mig få ett direkt tilltal från Herren: Är det här dina trossyskon? Vill du deras bästa? Brukar du inte vara uppriktig mot dina syskon? De kommer inte att nu tycka om det du säger, men längre fram skall de förstå att det var bra att du sa det …” Han konstaterar att ”den här konfrontationen i tid och längd ledde till modifieringar som jag ser som viktiga”.

Dagens hållning till Livets Ord ska inte skönmålas. Understundom fälldes hårda och fördömande ord. Men den konstruktiva undertonen går trots allt inte att ta miste på. Och det är intressant att konstatera att Livets Ord fick fortsätta att annonsera för sina böcker och kassetter hur hård kritiken i debattartiklar, ledare och på nyhetsplats än var.