Halíks bok är så nära en teologisk spänningsroman man kan komma

Morgondagens kristendom – om modet att förändras

• Författare:  Tomáš Halík
• Förlag: Libris (312 sidor)
• Genre: Teologi

Den tjeckiske prästen Tomáš Halík är aktuell med Morgondagens kristendom. Dagens recensent Tobias Hadin läser en bok som tar läsaren ”på en vindlande och omtumlande resa”.

Morgondagens kristendom är inte en bok som håller dig i handen. Tomáš Halík slösar ingen tid, utan avfyrar i de första kapitlen en hagelskur av resonemang om teologi, kultur och kyrkans instängdhet. Det är som om en hyperaktiv hjärna har transkriberats rakt ner på sidorna, och man undrar med rätta om Halík i sitt flöde verkligen vet vad han håller på med. 

Han slänger ur sig kommentarer om allt från Andra Vatikankonciliets ekumeniska vision, religionsfilosofiska one-liners om vad tro egentligen är, analyser av prästers övergrepp, råd för mission och en teologisk läsning av samtidens kulturella landskap. Det är så spretigt och ambitiöst att han väl omöjligt kan behandla alla frågor som uppstår? Men likt min egen ADHD-hjärna gör boken oväntade kopplingar och tar med läsaren på en vindlande och omtumlande resa. 

I de tidiga kapitlen tar Halík fasta på en metafor från C G Jung, som liknar människans utvecklingsfaser med dygnets förändringar. Författaren beskriver hur kyrkan befinner sig i sin ”eftermiddag” – en tid för mognad, där man upptäcker att ungdomens religiösa sanningar blivit för snäva. Nu är det dags för en radikalt öppen kyrka som, driven av samtidens kriser, behöver skifta fokus från dogmatik till erfarenhet: återupptäcka mystiken och praktisera andligt medvandrarskap. Å ena sidan känner jag en stark igenkänningens glädje i hans ärliga frågeställningar, å andra sidan gör han mig obekväm. Jag reagerar på en alltför förenklad argumentation och känner mig som en ängsligt snål teolog, rädd för den radikala öppenhet han förespråkar. Han har fört oss in i välkända teologiska återvändsgränder som var populära vid millennieskiftet. Blir inte hans vision för kyrkans morgondag bara att vi ska förespråka en allmän känsla av mening utan verklig udd eller innehåll? 

Men just när jag formulerar invändningarna visar det sig att Halík har förutsett dem, och han utför någon sorts litterär jujutsu där han vänder upp och ner på mina argument. Jag ligger skamset men lyckligt golvad, för boken blir en bladvändare; jag måste bara läsa en sida till för att ta reda på hur han ska ta sig ur den knipa han försatt sig i. Boken är alltså så nära man kan komma en teologisk spänningsroman. Trots att den inte alls är en roman gör man bäst i att läsa den som en sådan – med en början, mitt och slut, där storyn utvecklas organiskt och man först efter sista kapitlet kan förstå vad som faktiskt har hänt. 

Originalet har ordet ”Afternoon” i sin titel, men det har på något märkligt sätt blivit till ”morgondag” på svenska, vilket skapar en falsk förväntan på att Halík beskriver en ny gryning och en ljus framtid där vi redan vet vad som komma skall. Halíks projekt är snarare en kompass för kristendomens annalkande skymning. Förlaget har ironiskt nog gått i den fälla boken försöker få kyrkan att undvika: att blunda för döden och genom falsk optimism undvika den självutgivande, kenotiska väg som kulturen profetiskt stakat ut för kyrkans eftermiddag. Ingen mognad kan ske utan den vandringen. 

Men en recensent får inte avslöja slutet på en deckare, och därför lämnar jag dig utan att berätta hur Halík slutligen får ihop hur kyrkans eftermiddag då ska gestaltas för att skänka ett hopp som håller att navigera skymningen med. För ingen recension kan göra Halíks slutpredikan rättvisa. Du måste själv vandra med honom genom boken för att uppskatta hans slutsats. Men om du gör det har du chansen att likt Emmausvandrarna plötsligt få dina ögon öppnade och se att Kristus varit mitt ibland oss på vägen – i just det vi tog för främmande. 

Har Svenska kyrkan ingen värdegrund?