John Wimbers liv framstår som en framgångssaga

I boken ”John Wimber – hans liv och tjänst” skildrar Jan Runeson hur amerikanen John Wimber gick från att vara en drogmissbrukande proffsmusiker till att bli inflytelserik evangelist och grundare av Vinyardrörelsen. Dagens recensent Davd Sönnerbrandt läser ett uppbyggligt stycke väckelsehistoria – men önskar fler nyanser. 

Tusentals församlingar i nästan hundra länder – det är Vineyardrörelsen i dag. Men det började inte där. Hur blev Vineyard vad det är i dag? En viktig del i att förstå det är att lära känna mannen som fick vara med om att grunda och leda rörelsen under dess första tid: John Wimber. Vem var han? Hur såg hans resa i tro och tjänst ut? 

Förläggaren och redaktören Jan Runeson tar i sin författardebut sig an utmaningen att teckna detta porträtt i boken John Wimber: Hans liv och tjänst. Runeson beskriver hur Wimber redan från en tidig ålder brottades med erfarenheter av att bli övergiven av olika fadersfigurer. Den första erfarenheten redan vid födseln då hans pappa lämnade honom. Trots detta kämpade sig Wimber fram genom livet. Med sin stora kärlek till musiken närmade han sig att slå igenom som proffsmusiker, som en del i Beatles förband. Ändå var det inget lyckligt liv. Droger och alkohol ledde till att både Wimber och hans äktenskap stod vid avgrundens rand. En radikal förändring behövde ske.

När det var som mörkast började både Wimber och hans fru, Carol, att trevande söka sig till Gud på var sitt håll. Och Gud mötte dem. Wimber kunde lämna drogerna bakom sig och äktenskapet höll. Vägen in i tron var dock inte spikrak. Det tog lång tid att landa i den nya identiteten. Här blev Lawrence ”Gunner” Paine oerhört viktig. Gunner var en tålmodig evangelist som stod ut med alla deras frågor. Troligtvis påverkade han Wimbers fortsatta tjänst som framgångsrik evangelist och församlingsbyggare. Nu var senapskornet i jorden; snart skulle Gud göra ett träd åt fåglarna att slå sig ned i.

Runeson fortsätter med att berätta om Wimbers tjänst. Evangelisation blev tidigt viktigt, och han var mycket framgångsrik. Han gick sedan in som pastor i den församling som paret varit med i sedan de kom till tro. Nu blev det fart i församlingen. Wimber började också jobba som expert på församlingstillväxt. Under denna tid kom både John och Carol efter en utdragen kamp till övertygelsen att de andliga gåvorna finns tillgängliga i dag. Men när John började praktisera detta fick de lämna församlingen. Efter en kort tid tillsammans med Chuck Smith i Calvary Chapel startades Vineyardrörelsen med en vision om att grunda tusentals församlingar genom evangelisation kombinerad med praktiserande av nådegåvorna. 

Mycket i boken framstår som en framgångssaga. Men berättelsen blir inte trovärdig utan motgångarna. Runeson visar hur Wimber återkommande utstod kritik för sina övertygelser. Dessutom kantades hans liv av sjukdom, framför allt hjärtproblem. Han var en helandepredikant som inte fick del av helandet själv. På ett sätt är det vackert. Han var mer fokuserad på Guds ord än på sin egen erfarenhet, och han kunde förstå den förvirring ett uteblivet helande kan skapa. 

Det är ändå med en viss kluvenhet jag läser boken. Runesons porträtt av Wimber är både informativt och uppbyggligt. Samtidigt väcker det frågor kring hur vi minns människor. I efterhand försvinner lätt en persons svagheter och det personporträtt som finns kvar att skriva faller över i personupphöjelse. Vid flera tillfällen tycker jag att Runeson trippar på denna gräns, när han beskriver hur unikt lämpad Wimber var för den uppgift han gick in i. Ibland är det som att Gud hamnar lite i skymundan. 

Men till slut, i bokens avslutning, visar Runeson att han själv är medveten om denna problematik, och jag kan andas ut. Slutresultatet av boken blir därför vad det borde vara: ett fönster in till Guds verk genom Wimbers liv.

”Pastorn gav mig böneförbud”