Lovsången förändrade "Lasse P" på djupet

Två gånger i livet har den kristna musikprofilen Lasse Petersson varit med om en radikal omvändelse. Däremellan var han en hårsmån från att fastna i en amerikansk sekt. De sista 30 åren av sitt yrkesliv har han ägnat åt att förse församlingar med bruksmusik medan han som privatperson engagerat sig i en församlingsplantering.

– Att älska Gud det är för mig att älska sina medmänniskor, säger grundaren av skivbolagen Viva Music och David Media.

Det är inte helt enkelt att hitta en timme då vi båda har tid att ha ett fördjupande samtal om Lasse Peterssons liv och gärning. En nyfunnen pensionärstillvaro till trots så verkar hans almanacka ovanligt fulltecknad av sådant som i åratal fått stå tillbaka – familj, vänner, golf, avkopplande resor och diverse annat. Men skam den som ger sig, för ska man ta pulsen på en av den kristna skivbranschens portalfigurer i Sverige vill man inte stressas av klockan. 

”Lasse P”, som han kallas av många, var i 25-årsåldern när han började ratta ljudet på Bileams Åsnas konserter. Det kom att bli en inkörsport till ett yrkesliv som i allt väsentligt handlat om musik med ett kristet budskap. Men i Lasses uppväxt finns också några viktiga pusselbitar som förklarar varför det blev som det blev, så därför tar vi historien från början.

Vi backar bandet till tidigt 1960-tal. Platsen är Vilhelmina i södra Lappland. Där spenderade Lasse sina första levnadsår i det spänningsfält som uppstår när en varmt troende pingstflicka faller för en illröd ungsosse som stolt deklarerar sig som icke-troende. Paret är hans mamma och pappa. Morfar, äldstebrodern, är väldigt from men vidsynt för att vara en äldre pingstvän.

– Jag kände en frihet. Jag kände mig aldrig tvingad in i tron utan jag valde helt enkelt att inte tro. Första skolken jag gjorde i mitt liv, den var från söndagsskolan, berättar Lasse.

Han skrattar när han minns hur han smög ned skridskorna i väskan och gick till hockeyrinken när mamma trodde att han var i pingstkapellet.

När Lasse fyllt tretton skedde ett stort uppbrott och familjen landade i Tillberga utanför Västerås, 65 mil söderut.

– Jag hade levt i en ganska skyddad tillvaro, med mycket lek, indianer och cowboys och liknande. Samtidigt hade Beatles och Stones och hela den ungdomskulturen exploderat och jag hade exponerats för en helt ny musikalisk värld som fullständigt kraschade in i mitt liv. Jag blev helt absorberad av det. Det enda som jag brydde mig om var musik, sport och tjejer.

Lasses oskuldsfulla bakgrund och sävliga norrländska triggade mobbarna. De 65 milen hade tagit honom till en helt annan värld.

– Jag insåg att mina jämnåriga, de drack ju mellanöl, sniffade thinner och satt och hånglade i källare. Själv visste inte ens vad ordet hångla betydde.

Motvillig frälsningskandidat

Omständigheterna ledde till att Lasse blev kompis med en kille som också var utanför, han kom från ett trasigt hem med två alkoholiserade föräldrar. Men mot alla odds blev kompisens mamma frälst under en väckelsekampanj i det lilla pingstkapellet i Tillberga, varpå hon tog med sin son på nästa möte och så blev han också frälst.

– Så ringer han mig och säger: "Lasse, nu ska du följa med mig till kapellet och bli frälst". Och jag kände att ”nej, det där med morsans tro, det ger jag inte jättemycket för”.

Kampanjens huvudtalare var Lasses gamle scoutledare från Vilhelmina. Lasses kompis bokstavligen släpade dit honom. 

– När det var dags för inbjudan så knuffade han fram mig till första bänken.

Den motvilliga frälsningskandidaten böjde knä och fick förbön av två äldstebröder, men på väg hem från väckelsemötet försökte Lasse förklara för sin överlyckliga mamma att det som hänt inte var på riktigt, att han inte menade det egentligen.

Men det som hände den där kvällen kom ändå att slå rot med tiden. Av en händelse blev Lasse och hans kompis inneslutna i en ny gemenskap. En sexbarnsfamilj i församlingen som kommit inflyttande från Stockholm såg två unga killar som behövde tas om hand. 

– De bara drog in oss i sin familjegemenskap. I det där köket hos Svea och Åke bjöds kaffe och nybakade mandelkubb och massor av musik. Åke sa: "Nu ska jag lära er att spela gitarr, grabbar, så ska vi bilda band". Vi fick lära oss lite gamla väckelsesånger och så bildade vi någonting som hette Tillberga-teamet tillsammans med hans barn. Vi åkte runt där i trakten och sjöng och spelade i de olika pingstkapellen.

– Och någonstans under den här resan, med musikens hjälp och med deras förmåga att bara älska oss som vi var, så insåg jag att: Det här tror jag på. Det här vill jag vara en del av. Så min tro kom smygande, konstaterar Lasse Petersson.

När jag frågar honom vad de sjöng för sånger börjar han spontant att sjunga direkt. Det börjar med strofer som ”Följ med oss till himlens land. Kom, låt Jesus ta din hand” och slutar med ”Snaran har gått sönder”, ett av Ny-Davids gamla paradnummer. Det är tydligt att sångerna etsat sig fast i hans minne.

– De sitter faktiskt kvar både i hjärtat och i själen, säger Lasse men påminner om att det också varit en tuff resa, att vägvalen kostat på.

Tonårsrummet var tapetserat med bilder av Rolling Stones, Hepstars, The Beatles, Janis Joplin och Jimi Hendrix med flera. Men där och då var det inte okej med sådan musik så Lasse gick hem och rev ner alla sina affischer. 

– Jag satt där i mitt kala rum och tänkte: Jag måste ha någonting på väggen. Då gick jag till min mammas skivsamling och hittade en EP med Dikanässystrarna. De hade Borkanfjället på sitt skivomslag. Vi hade sommarstuga där, så därför satte jag upp det på väggen och så tänkte jag: Det är hårt att vara kristen, men jag ska gå hela vägen. Jag ska vara radikal.

Det var först när Ingemar Olsson 1970 släppte albumet Livs levande som den radikale ynglingen började vädra morgonluft när det gällde musiken. 

– Han räddade mig. Det var ovärderligt. Innan dess var det ju Västkustteamet med Pelle Karlsson, Dan Ekström och Tore Käll. Och sedan kom New Creation som var jätteviktiga. De var ju så coola.

Drömmen om att själv musicera närdes framför en spegel med en elektrifierad postordergitarr som Lasses pappa inhandlat för 200 kronor.

Världen rasade ihop

När så plötsligt sexbarnsfamiljen Ulander aviserade att de skulle flytta till Sundsvall rasade Lasses värld ihop. I två års tid hade han knappt varit hemma en enda kväll, julen borträknad. Dessutom hade han blivit ihop med en av familjens döttrar som var jämnårig.

– Jag hade byggt mitt liv på den gemenskapen, förklarar Lasse.

Han flyttade helt sonika efter. Egentligen ville han utbilda sig till journalist efter att ha haft sommarpraktik på lokaltidningen VLT, men någon sådan linje fanns inte i Sundsvall. Det gjorde däremot sjuksköterskeskolan så den fick det bli. Efter tre månader tog det slut med tjejen.

Men i stället dök nya vänner upp. Ulf Åkesson, som senare skulle bli ledare för frikyrkopopbandet Bileams Åsna, hade en gospelgrupp som hette Glory och Lasse kom med som basist. Han beskriver bandet som en slags hybrid mellan Les Humphries Singers och Choralerna.

När vännen Ulf senare lämnade Sundsvall för Stockholm flyttade Lasse efter. Det blev vapenfri tjänst på akuten på Karolinska sjukhuset. I gospelgruppen Glory hade han träffat sin blivande hustru. Vid det laget hade han skaffat sig yrkeserfarenhet som narkossyrra.

Väl i huvudstaden närde han sin andliga längtan medelst musik. 

– Jag hade järnkoll på den amerikanska musiken och köpte mycket skivor på Gospel Center. Jag levde nästan på de texterna, jag var inte så församlingsaktiv så den kristna musiken blev min andliga källa.

En dag dök amerikanska Liberation Suite upp i Immanuelskyrkan i Stockholm. Det var ett band med blås och tio medlemmar på scenen. Lasse beskriver dem som en kristen variant av Chicago. Bandet hade med sig en pastor som hade en vision om att plantera nya församlingar och i samband med konserterna fick de kontakt. Sex månader senare ringde amerikanen och bjöd in Lasse och hans flickvän till en träff med ett församlingsplanteringsgäng från USA. Lasse, som alltid fascinerats av amerikaner och som älskade att tala engelska, nappade direkt.

– De bara sög in oss i sin gemenskap, berättar han. 

– Det var inte sunt, men de var väldigt skickliga på att fånga själar. Så jag och min tjej gifte oss och flyttade in i ett kollektiv i Sollentuna tillsammans med gänget.

Ingemar Olsson i amerikanskt samtal om Jesusrörelsen

Fastnade i sektliknande rörelse 

Rörelsen hette Bible Speaks. I september 1977 skickades det unga paret till Massachusetts för att studera ett halvår på rörelsens bibelskola.

– Jag var helt i extas, minns Lasse. 

– Sedan blev vi hemskickade till Sverige som apostlar för Norden. Vi skulle bygga upp en verksamhet för Sverige. Jag var ju inte alls mogen för en sådan uppgift. När vi kom tillbaka hamnade vi i det där kollektivet i Sollentuna igen. Det unga paret fick en dotter och den lilla familjen trängdes i ett rum på sju kvadratmeter. Det bodde folk överallt i huset – i källaren, i garderoben, på vinden.

Arbetet gick trögt. De var ett tjugotal personer, men blev aldrig fler. 

– Massor av folk kom, men de ville inte vara kvar för de upplevde det alldeles för lagiskt, alldeles för krävande.

Till sist kände både Lasse och hans fru att de inte heller stod ut längre. Efter en konfrontation med den amerikanske ledaren bestämde de sig för att lämna.

– Det är alltid svårt att ta sig ur sektliknande rörelser. De är så skickliga på att få en att tro att ”det här är Guds vilja för ditt liv, om du går, då går du ur Guds vilja. Det vill du väl inte?”

The Bible Speaks bytte senare namn till Greater Grace och rörelsen finns faktiskt kvar i Sverige under namnet Nådens mission.

Lasse och hans fru fann ett nytt andligt hem i baptistkyrkan Ebeneser på Söder. Han hade börjat sköta ljudet åt popbandet Bileams Åsna som repade där. Parallellt arbetade han för ett amerikanskt företag som tillverkade sjukvårdsutrustning. Först som säljare och sedan produktchef. Det blev mycket resande och tid borta från familjen.

– Jag kunde komma hem, packa om väskan och åka på tio dagars Bileamsturné och lämna min unga hustru ensam hemma med våra två flickor. Jag förstod inte att jag sänker ju mitt äktenskap. Jag var för upptagen av att få göra de som jag tyckte var roligt, så det slutade med skilsmässa.

Lasse beskriver det som ett svart hål som öppnade sig. Han blev tvungen att byta jobb för att det skulle fungera med delad vårdnad. Som av en händelse blev det precis en tjänst ledig på Cantio, EFS lilla kämpande skivbolag. 

– Året var 1983 och EFS ungdomsförbund hade bestämt sig för att rädda Cantio, som då var på väg att läggas ned. 

Resan in i den kristna musikbranschen 

Rent karriärmässigt var det ett paradigmskifte att lämna den lukrativa medicinbranschen för att i stället arbeta med kristen skivutgivning.

– Jag ringde lönekontoret när jag hade fått första löneutbetalningen: ”Det måste vara något fel här. Jag tror att det fattas en nolla.” 

Minnet får Lasse att brista ut i skratt.

Han tvingades överge sin sprillans nya tjänste-Volvo och skaffade en rostig Toyota Corolla för 800 kronor som han tankade tio liter åt gången. 

 Men resan in i den kristna musikbranschen hade börjat. Efter ett år bytte han arbetsgivare till Leon Music, ett annat kristet skivbolag som drevs av Christer Hamrin. Ett år senare var Lasse tillbaka på Cantio igen. 

– Jag försökte övertala ägaren EFS att vi måste bredda det vi gör. Om vi ger ut en skiva var femte månad så kan vi inte leva på det. Vi måste ha ett flöde av produkter, argumenterade Lasse.

Därför föreslog han att Cantio skulle börja distribuera skivor med kristna utländska artister, men det intresserade inte EFS. Däremot kunde de överse med att Lasse tillsammans med två vänner startade handelsbolaget Viva Musik som genast började importera skivor från USA.

De unga musikentusiasterna kastade sig hungrigt över artister som Petra, Rez Band och Steve Taylor som mer etablerade kristna skivbolag (läs pingstägda Prim) såg som allt för utmanande. Och eftersom detta utspelade sig i en tid när människor faktiskt köpte fysiska skivor så trillade det också in en slant, även om det aldrig blev några rikedomar. Lasse började åka till USA och England och byggde personliga relationer med nyckelpersoner i branschen, som möjliggjorde viktiga avtal.

I början lät de jätten EMI distribuera sina skivor, men efter ett tag bytte de till Skivlagret i Fellingsbro, en uppstickare som startats av tre driftiga unga killar. 1987 ingicks en fusion med Skivlagret och Viva ombildades till aktiebolag.

– Vi fick hela den stora amerikanska distributionskatalogen med Sparrow och Word och allt vad bolagen hette. Plus att vi också fick in Naxoskatalogen med klassisk musik i vår katalog.

Viva kontrakterade också en rad svenska band i den så kalla frikyrkopopgenren.

– Men det var dyrt att göra skivor på den tiden, påminner Lasse Petersson. 

– Man hyrde in sig i stora studior i Stockholm, kostnaderna drog i väg och det blev ganska höga budgetar. Det var svårt att få lönsamhet i det hela.

Största framgången kom med Freda'

Den odiskutabelt största kommersiella framgången som han haft att jobba med var en egensinnig popgrupp med rötterna i frikyrkotäta Gnosjö. Bandets sångare Uno Svenningsson hade en röst som inte liknade någon annans. 

– Det där med Freda' var en once in i lifetime-grej. Att jag lyckades sajna dem. Musikjournalisten Måns Ivarsson, som var en stor maktfaktor i svenskt musikliv på 1980-talet gjorde tre helsidor i Expressen. Han lyfte fram dem som Sveriges bästa grupp – vad skulle man ha betalat för den marknadsföringen? frågar Lasse retoriskt.

Sommaren 1986 fick Freda' en superhit med Vindarna och det stora genombrottet var ett faktum. Lasse hade precis gift om sig med sin nuvarande hustru Sara och befann sig på smekmånad i Grekland när hans stjärnvärvning plötsligt blev etta på sommartoppen. Resten av den sommaren ägnade han åt få fram fler skivor och rodda med alla journalister som till varje pris ville intervjua 

Bandets tredje platta Tusen eldar var ett samarbete med Marie Ledins skivbolag Record Station och skivan sålde runt 130 000 exemplar.

– Den räddade nog EFS-förlagets ekonomi det året har jag förstått det som, konstaterar Lasse lakoniskt.

Men när kontraktet med Cantio löpte ut var Freda' förlorade och någon liknande kommersiell succé har aldrig infunnit sig därefter trots att Lasse stretat på med musiken i alla år. Lika väl som han fått smaka försäljningsframgångarnas sötma har han också tvingats bita i konkursens sura äpple. Det blev vägs ände för Viva Music AB.

Med tre decenniers perspektiv kan han se tillbaka på en tid som var ömsom vin och ömsom vatten. Frikyrkopopens gyllene era som utspelade sig på 1980- och början av 1990-talet. Allt var inte guld som glimmade.

– Jag hade ju en väldig tro på Badmintons till exempel. Jag tänkte att det här kommer också att bli jättestort. Men många projekt som man har trott på har aldrig blivit något, konstaterar Lasse sakligt.

Att musikvågen med alla band i frikyrkan så småningom ebbade ut beror, enligt hans analys, på att många av grupperna tonade ner sitt budskap. Texterna blev mer och mer allmängiltiga och de evangelistiska ambitionerna svalnade.

– Det blev mer och mer av en underhållningsindustri. Utan att nämna några namn så upplevde jag att många av dem vi jobbade med var ganska frustrerade på kyrkan och på sin bakgrund. De hade en dröm, de ville bara ut – bort.

– Men den enda scen som fanns för dem var ju kyrkscenen och då försökte man förvandla den till en rockklubb eller vad det nu kunde vara.

Inre sekularisering

Lasse beskriver hur artisterna mer och mer försökte efterlikna ”den riktiga branschen”.  Och så steg gagerna.

– Jag tänker att många av ungdomspastorerna som hade ordnat en konsertkväll kanske inte tyckte att de fick valuta för pengarna. Det var inga eldiga väckelsebudskap som kom från artisterna, utan det var mer en snygg scenshow, därefter ett extranummer och sedan packa och dra.

Själv var Lasse inget undantag. Åren bakom kulisserna hade gjort honom allt mer skeptisk till kyrkvärlden, rent av cynisk, och den Jesustro som tidigare bultat så varmt i hans bröst kändes långt borta. Av en händelse råkade det bli han som fick åka till England för att representera Viva Music på en viktig försäljningskonferens. Ingen annan ville åka. Det var 1993, Sverige upplevde sin värsta räntekris och hela bolaget gungande ekonomiskt.

Tillställningen var rena mardrömmen för en sekulariserad cyniker.

– Jag satt en hel dag i ett konferensrum och lyssnade på lovsång tills det stod ut genom öronen på mig. Jag hade ingen förståelse för eller intresse av lovsång. Det enda jag tänkte på var hotellrummet. På den tiden rökte jag, så jag drömde om en cigg och en kall öl. Det skulle bli belöningen för den här pinan jag var med om.

Men i stället för det hägrande hotellet bussades hela sällskapet till en liten pingstkyrka i Eastbourne för att vara med på en lovsångskväll med Kevin Prosch och Noel Richard, två namn som Lasse var bekant med men vars musik han inte hade någon direkt relation med. Han bestämde sig omedelbart för att ta en taxi tillbaka till hotellet och meddelade en kollega sin plan. I väntan på sitt uttåg posterar han längst bak vid ytterdörren. Folk bara väller in och snart är kyrkan fullpackad.

– Medan jag står där och lutar mig mot väggen börjar jag studera scenen och inser att det är en riktig scen. Jag ser ett trum-riser-podium och en hel vägg med Marshallförstärkare. Och jag blir så här: Har jag missförstått? Är det en rockkonsert? Det där ser inte ut som lovsång, tänker jag.

"Vi är alla skapade för att göra något extraordinärt"

Lovsång på ett helt nytt sätt

I huvudet har han haft bilder av tre akustiska gitarrer och några damer som står och sjunger. Men så kommer Noel Richard in med hästsvans ned till ryggen. Han följs av Kevin Prosch som ser ut som en kopia av Frank Zappa med sitt skägg, rutig skjorta, blå jeans och stora boots. Han hänger på sig en elgitarr. Dessutom kommer Bryn Haworth, en brittisk rockare, in och tar fram sin dito.

– Man hörde det där mullret från Marschallstacken, så kommer det in en blåssektion och fyra backup-tjejer. Jag tänker att det här ser lovande ut. Så brakar de i gång och hela kyrkan flyger upp. Alla står upp, och de är som en fotbollskör.

– Jag blir stående och betraktar och känner bara: Wow, det här är inte lovsång i min värld. Det här är något annat. Tills jag börjar se texterna på väggen.

Projicerade med hjälp av overhead läser han psaltartexter om Guds storhet, Guds godhet och om en Gud som är värd människans tillbedjan.

– Jag ser texterna och någonstans vaknar någonting till liv i mig. Någonting som hade somnat eller trubbats av.

– Sedan börjar det hända fysiska saker. Det är det som är så märkligt. Det är som att varmvatten stiger upp från fötterna, längs benen, upp genom min kropp. Jag känner det påtagligt, en värme som bara stiger, ungefär som saven i en björk på våren. Och så kommer den hit och når mitt hjärta.

Lasse pekar med ena handen.

– Då händer det. Tänk dig att du tar en kvist och bryter den så att den blir en verklig smäll. Så känns det här inne. Det är som att någon knäcker någonting, att hjärtat bara brister, och jag fylls av sådana känslor – av frid och glädje och tacksamhet. Tydligen hade jag börjat lyfta mina händer, berättar han.

– Jag var kvar hela kvällen, jag kunde inte åka därifrån. Jag var helt, helt djupt berörd.

Lasses andra omvändelse var ett faktum.

Drabbades av predikan på kassett

Väl tillbaka i Sverige gick det inte att dölja att något hade hänt. Efter två dagar på Vivas kontor kom kollegan Evelyn in på hans rum och undrade: ”Lasse, hur är det med dig?” ”Det är bra. Varför frågar du?” ”Är du medveten om att du har lyssnat på lovsång i två dagar? Det brukar du aldrig göra.”

– ”Ja”, sa jag. ”Det är det enda jag kan lyssna på.” Och det gick flera år utan att jag kunde lyssna på något annat. Det var som att jag var så bottenfrusen eller så uttorkad att det till slut nästan blev plågsamt.

I samma veva kraschade Viva Music. Precis innan konkursen blev ett faktum hade Lasse fått en kassett av kollegan Mats Byrén och en uppmaning att lyssna på den i bilen på sin väg hem till Stockholm från Fellingsbro. Det var en predikan av Hans Johansson, storebror till musikern Bengt Johansson och en av de predikanter som tog Vineyardrörelsen till Sverige på 1990-talet.

– Kassetten innehöll en predikan från en konferens några år tidigare där Hans talat om den sekulariserade kristne.  Han målade upp bilden av en nutida sekulariserad människa. Allt som kännetecknar det där med att glida bort från tron och bli en del av världen. Och jag kommer ihåg att när jag lyssnat klart så tänkte jag: ”Tack och lov att han inte sa mitt namn”. För det var som att han berättade mitt livs historia.

Predikan triggade Lasse att söka upp Hans Johanssons församling. I ett kafé i en Stockholmsförort samlades Alviks kristna gemenskap. En kall vinterkväll 1993 klev den förlorade sonen in i trons värme som där rådde.

– Jag blev helt knockad av atmosfären där inne. Gemenskapen, kaffedoften, den enkla lovsången. Robert Ivansson med trasiga jeans och håret ända ned över ögonen och som spelar bas, Ted Jeans som leder lovsång, de båda pastorerna Hans Sundberg och Hans Johansson som står där och talar – som vanliga människor.

Äntligen hade Lasse P funnit en församling där han kände att han kunde vara sig själv fullt ut. Bitarna föll på plats.

Kristen musikexplosion bland amerikanska unga

Hållit lovsångsfanan högt i 30 år

I och med det oväntade gudsmötet den där kvällen i Eastbourne hade hans liv tagit en ny riktning. Lasse och Sara flyttade så småningom till Umeå där de planterade en Vineyardförsamling tillsammans med vännerna Elsa och Gunnar Rydin. Yrkesmässigt hade ett försök att nystarta Viva lett till en ny konkurs, men nu visste Lasse att han ville ha ett annat fokus. Så han startade skivbolaget David Media som med sitt projekt Davids hjärta gjorde lovsång till högsta prioritet.

– Vi kan inte bygga våra liv på drömmar om rock'n'roll och att bli stjärnor. Vi måste bygga våra liv på klippan. Och är det så att Gud har skapat mig att vara en tillbedjare, då vill jag lära mig vad sjutton tillbedjan är. Och lovsång är instrumentet han använder.

– För mig var den insikten vändpunkten till att lämna artistbiten och mer och mer satsa på bruksmusik och att utrusta församlingarna. Jag kände att det enda jag brinner för är Davids hjärta och lovsången.

I runda slängar 30 år har Lasse P hållit lovsångsfanan högt. Han medger att det inte alltid skapat cred bland hans vänner i musikerkretsar. Tillbringar man dessutom de flesta arbetsdagarna på ett litet kontor i Umeå är det lätt att känna sig isolerad.

– Jag har varit ensammen, säger han på sin karaktäristiska norrländska dialekt.

Hans förhoppning är att nu råda bot på den känslan och en sommar med massor av golf, resor, barnbarn och vänbesök låter som en god början. 

Vilken är den viktigaste insikt som du vill lämna efter dig efter att ha jobbat med musik i den kristna sfären alla dessa år?

– En stor fråga. Jag älskar Predikaren. Den boken är så full av det som jag känner igen mig i. Att älska livet med allt dess goda. Jag har växt upp i en miljö där det varit ”får inte”, ”rör inte”, ”gör inte” och jag känner inte igen det kristna budskapet i den mentaliteten, utan ”ät och var glad och tacka för allt gott som kommer”. Att älska Gud, det är för mig att älska sina medmänniskor.

Det som mättar honom mest i dag är när han följer med vänner till deras kyrka på gudstjänst och upptäcker att sång efter sång som sjungs har sprungit ur Davids hjärta.

– Ingen bryr sig om om det var Micke Fhinn som gjorde låten eller om det var Hillsong som gjorde texten, utan folk tillber och sjunger och får uttrycka någon form av gudsrelation. Att få ha varit med och möjliggjort det, det tror jag att jag är mest tacksam för.

Historiskt sett har det funnits en kulturfientlighet i frikyrkan. Hur ska man släppa loss kulturen mer i den kristna församlingen?

– Kyrkan är så ängslig ibland. Vi är ängsliga för att ta emot intryck utifrån, ungefär som att det vore fördärvande. Jag skulle vilja se en generation som växer upp trygga i sin tro och frigjorda att få förvalta sina gåvor, vad de än ska uttrycka.

– Jag skulle vilja se att vi bejakar den totala friheten att uttrycka sin gåva, skrivande, målande, musik, whatever – men att det får ske med en total förtröstan på Gud. Och att vi kunde ha insikten att Gud inte sitter där uppe och suddar ut mitt namn i himlens bok bara för att jag råkar lyssna på en Rolling Stones-skiva eller för att jag tog en öl på en pub med en polare. Nej, vi måste frigöra människor. Och vi frigör dem genom att göra dem trygga i sin tro. Grunden för vår tro är Kristus och Jesus sätter människor fria, förklarar Lasse med eftertryck.