Rakryggat och ödmjukt bjuder The Red Stray Clays på årets konsert

– Vi är inget kristet band, vi är ett band som består av kristna, förklarar sångaren Brandon Coleman i The Red Clay Strays under bandets första Sverigespelning. 

Ända från Mobile, Alabama, har Herren kallat dem att uppmärksamma världen på hans eviga närvaro och oändliga kärlek. Precis som vid alla missionsuppdrag så bjöd starten hårt motstånd. Att harva runt på folktomma barer för nästan ingen gage alls var allt annat än glamoröst. Köra Uber 14–16 timmar om dagen för att få ihop tillräckligt med dollar för att klara uppehället i Nashville, dit de sökt sig var heller ingen dans på rosor. Men när visionen är så tydlig som den verkar vara för The Red Stray Clays är det som att inget får stå i vägen för själva uppdraget.

Denna måndagskväll i oktober har bandet nått Stockholm. Fållan, en lagom oborstad konsertscen undanskymt belägen i Slakthusområdet nära Globen, har fyllts till bristningsgränsen av sällsynt förväntansfulla fans. Det är första gången The Red Stray Clays spelar i Sverige och konserten var slutsåld redan i våras. Bandet är på sin första turné på den här sidan Atlanten och efter Stockholm stundar ytterligare fjorton möten med en europeisk publik.

De senaste åren har The Red Stray Clays fått en rad fina utmärkelser, som Årets band 2024 och 2025 av Country Music Association, CMA, och Årets nya duo och grupp av Academy of Country Music, ACM. Därtill har de nått en tio i topp-placering på Billboards countrylista.

"Det var på sätt och vis ett väckelsemöte"

Efter drygt 50 minuter med gitarristen och sångaren Early James, en ovanligt skicklig singer-songwriter, är det äntligen dags för kvällens huvudattraktion. Jublet stiger när frontfiguren Brandon Coleman och hans mannar intar scenen och sparkar i gång showen med She's no good. 

Allt tragglande genom åren när The Red Clay Strays fått hålla till godo med de spelningar som bjuds har format bandet till ett ödmjukt gäng som vet att framgång kommer inte utan svett och tårar. Erfarenheter som färgar hur de möter sin publik och som väcker en känsla av att hela publiken vill omfamna bandet.

The Red Clay Strays må bestå av sex vita grabbar med sydstatsursprung, men de är ändå så långt från rasistiska rednecks man kan komma. Sångaren och gitarristen Brandon Coleman för bandets talan och han är otvetydig när han deklarerar sin och bandets avståndstagande från hatretorik och vikten av att älska alla människor oavsett ursprung och egenskaper. 

Att prata om sin kristna tro faller Brandon Coleman helt naturligt och han berättar för publiken att Gud är alltid närvarande i våra liv även om det inte alltid känns så, att han älskar alla människor och att han vi kan lita på att han ingriper i rättan tid.

Vid ett tillfälle ursäktar han sig om det skulle vara så att någon tycker att det blir för mycket prat om tro, men uttrycker samtidigt bandets glädje och tacksamhet till de icke troende som ändå valt  att komma till konserten. Rakryggade och respektfulla är en bra sammanfattning av The Red Clay Strays. 

”Sören Janson och Gyllene Tider är våra förebilder”

Extra eloge också till hur proffsigt de hanterade de små teknikstrul som drabbade vid några tillfällen under kvällen. Inget skulle få ta ner denna upplevelse för publiken.

Musiken då? Enligt egen utsago spelar bandet rock’n’roll, möjligen med visst inslag  av country. Jag skulle vilja lägga till southern gospel. Flera av texterna har andliga budskap, men långt ifrån alla. De är många olika som skriver låtarna, inte bara bandets medlemmar utan också flera i bandets stödtrupper, crew som man säger i musikerkretsar. 

Oavsett hur raka texterna ibland är, är det som om hela salen rycks med av musiken. Stämningen som bandet förmedlar pulserar av frihet och jag känner att det var länge sedan det brann så i bröstet under en konsert. När bandet som avslutningsnummer framför den ödmjuka tillika mäktiga bekännelsen On My Knees är det väckelsestämning i lokalen.

När publiken sedan klappar in bandet och först bjuds på Will the Lord … och därefter God Does är kvällen fulländad. Snacka om att fullfölja sitt kall!

Bandets sista uppvisning blir en trippel gitarrduell som väcker minnen av en annan sydstatsgrupp, Lynard Skynard Band, till liv. Det är visserligen bara oktober ännu, men jag törs ändå påstå att The Red Stray Clays på Fållan är årets konsert i min bok. Jag känner mig fortfarande både golvad och uppfylld.