Kultur
Tomas Andersson Wij: Både gripande och dråpligt
FRIZON-recension. Tomas Andersson Wij lyckas både roa och plantera allvar hos den slutkörda festivalpubliken med sina berättande sånger.
Tomas Andersson Wij, Magasinet, Frizon
Observera: Den här artikel publicerades för 10 år sedan eller mer.
Med endast handklapp som komp inleder Tomas Andersson Wij Frizon 08:s sista konsert med att sjunga "Där får jag andas ut". Och denna välsjungna svenska gospel sätter liksom tonen för hela konserten. Det smockfulla Magasinet får följa med på berättelser om släktfejder i södra Norrland, om sena tåg, om Tommy och hans mamma och om indianer i Värmland. Både i själva låtarna och i mellansnacken. Ibland är det gripande, ibland är det dråpligt. Allt är liksom i sin ordning. Dessutom märks det att Tomas Andersson Wij har ett decennium av erfarenheter som musiker, och som människa, vilket tydligt framkommer och gör konserten till en av festivalens bästa.
Tomas Andersson Wij känns tillfreds. Lycklig. Det smittar av sig på publiken även om den är något tröttkörd och inte helt med på noterna.
