Thomas Österberg: 
Att vara förälder till vuxna barn

Thomas Österberg Thomas Österberg Thomas Österberg Reporter

Reporter och stf ansvarig utgivare på Dagen

Mina och hustruns barn är alltid våra barn. Men så är de samtidigt vuxna (31 och 27 år). Nu kan vi diskutera arkitektur och film­manus, och utbyta erfarenheter från arbetslivet. Det märks att de har skaffat sig egna vanor i matlagning, egen stil i hemmet, egna relationer och personliga uppfattningar i politik. Ändå vill de ibland ringa och prata av sig.

Plötsligt får jag välmenande råd från de två unga männen: ”Du kan göra så här, pappa”, tipsar de. Jag inser att de på sina specialområden har gått förbi mig – ganska rejält.  Jag gläder mig och är stolt när något går väl för dem. Numera kan jag få hjälp med ett och annat jag inte själv klarar av.

Det har varit en process att bli förälder till vuxna barn. Ibland håller vi inte med varandra, eller gör olika val, och kan krocka. Jag har behövt släppa kontrollen – och vänja mig vid att inte veta allt.

Jag grät när de flyttade ut – över alla fina minnen. Jag njuter när de hälsar på och jag hör deras röster i huset igen. Mitt i alltihop vill jag vara närvarande och tillgänglig, om än på en annan frekvens än tidigare.

Ibland hittar jag ett fotografi från när de var små, eller något de skrivit eller ritat i unga år. Jag fotograferar av och skickar i den gemensamma familjegruppen. Nostalgi, kanske? Men också identitet.

Så ringer mobilen: ”Pappa får jag låna bilen?”