Nils Abenius: 
Att älska utan att behöva bli älskad

Nils Abenius Nils Abenius Nils Abenius Reporter

Digital redaktör och reporter på Dagen

Tack, Eino, för att du lärde pappa att se att strävan också kan vara en rörelse bort från nuet. Bort från den känsla jag får när jag, mitt i min prestationsångest, doftar på ditt huvud och inser att du fortfarande bara lär dig att andas, drömma och förstå vart du har hamnat.

Jag som knappt vetat vart jag själv varit … och ändå har jag alltid velat vidare. Som om jag burit på en rädsla för att ingenting ska räcka. Längtan efter att mitt liv bara kunde bli ”något”, som allt det viktiga fanns där ute.

Nu inser jag att älska är att överge sig själv. På ett bra sätt. Tanken att om du vill älska någon fullkomligt kan du inte samtidigt lägga all din tid på att själv bli älskad. Att vänta på att kärleken ska räcka — den där kommentaren, det där betyget eller den där befordran. Men det kommer aldrig.

En gång lärde mig en vän — en människa som stått vid kanten av klippan men vänt om — att oavsett hur oälskad hon känner sig kan ingen ta ifrån henne rätten att älska.

För henne var det skogen.

För mig är det Eino.

Ja. Att älska utan slut. Att även älska i stunderna när han kommer vända bort blicken, smälla igen dörren eller inte svarar på mitt tredje samtal. När han skriker att han ”hatar” mig.

Att älska i en framtid när jag står utan kollegor, Linkedinuppdateringar och något att berätta vid middagsbordet.

Att fortsätta älska Eino, och genom det lämna över mig själv till min son. Att överge tanken på att jag måste förtjäna kärlek genom prestation.

Att älska på min värsta dag, för jag kan ju ingenting annat? Att älska utan att kräva något tillbaka — och ändå få allt på samma gång.