Kyrkan svek min generation

För ett tag sedan mötte jag ett par som efter år av funderande nu bestämt sig för att lämna sin församling. Anledningen är inte att tron försvunnit, utan att de inte känner sig hemma, och kanske aldrig helt har gjort det. Kyrkan hade blivit mer av måsten och dåligt samvete än den familj de önskat. I ett hektiskt vardagsliv med barn, aktiviteter och jobb som kräver mycket hade de önskat att den lilla tid de har över inte behövde gå till städning av kyrkan, utan till en hemgrupp där de fick möta troende vänner för samtal och bön. Men så blev det inte och nu väljer de att lämna församlingen – för att få tid att leva kristen gemenskap. Är det inte paradoxalt?!