Att Kate Bowler skriver så rättframt om Guds närvaro i mörkret stärker min tro

Teologen Kate Bowler, verksam vid Duke Divinity School i Durham, USA har fått ett brett genomslag med sina böcker och podcast. Nu finns hennes självbiografiska debut på svenska. ”Tårarna rinner över mina kinder flera gånger under läsningen” skriver Dagens recensent Evelina Lundkvist. 

Det finns en mening med allt som sker – och andra lögner jag har fått lära mig

• Författare: Kate Bowler
• Översättning: Maria Store
• Förlag: Verbum (150 sidor)
• Genre: Självbiografi

Den var nära att jag lät bli att läsa den här boken. Om det inte vore för den spetsigt formulerade undertiteln hade jag aldrig öppnat den. Att det skulle ”finnas en mening med allt” är nämligen en floskel helt utan kraft att trösta mig. Tack och lov förmedlar boken något långt mycket rikare! 

Det finns en mening med allt som sker – och andra lögner jag fått lära mig är den svenska översättningen av teologen Kate Bowlers bästsäljande bok (utgiven på originalspråk redan 2018). Den är en memoar över tiden som följer efter att en allvarlig cancerdiagnos knuffar ner Bowler i en smärtans och ovisshetens avgrund. 

På knappa 150 sidor delar författaren med sig av sitt första år med tarmcancer och två andra smärtsamma perioder i sitt liv. Hon skriver livfullt, pratigt och dörröppnande om hur sjukdom och lidande påverkar relationer och tron. En tro som är tydligt färgad av de mångåriga studier av amerikansk framgångsteologi Bowler gör i sitt arbete. Allt berättas med en självdistans och humor som är både varm och vass:

”När kristna som tror på framgångsteologin tar sig an vardagens strider med ett leende på läpparna får jag ibland lust att applådera. De ställs inför det omöjliga och kräver glatt att Gud ska skaffa fram en lösning. Lydigt baddar de undergörande olja på sina sviktande kroppar. De offrar stora summor till kyrkan och förväntar sig stora ting. De kliver envist upp ur sjuksängen och hävdar att de blivit botade, och någon gång emellanåt fungerar det. De är besatta av att bestämma själva, och det är jag också.”

Under sin sjukdomstid gör Kate Bowler många fel enligt name it and claim it-kristendomens uppmaningar. Hon tvivlar, tar ut döden i förskott, blir arg på välmenande människor i hennes omgivning och svär så att krukväxter vissnar. Att boken dröjer vid dessa så kallade misslyckanden är viktigt. 

Jag tror att många kommer att kunna känna igen sig i erfarenheterna av att vara sjuk. Hur andras välmenande råd, förnumstiga förklaringar eller glättiga tillrop kan vara ytterligare bördor att bära. Andra kommer att känna sig extra ensamma när de jämför sitt liv med Bowlers: alla nära och kära som bryr sig innerligt, som bildar kedjor av bön, reser över kontinenten för att finnas där, som lagar mat och ringer jobbiga telefonsamtal å hennes vägnar. Men ibland längtar hon bara efter att andra ska orka lida med henne.

De generösa och konkreta återgivningarna av sjukdomsperioden och författarens sätt att förbereda sig för döden blir viktiga kontaktpunkter. Det känns nästan som att hon sträcker sig ut ur boken för att läsaren ska kunna röra vid henne när hon beskriver mängden av saker som står på bordet bredvid sängen, naket delar sina tankar inför sin mans sorg eller sjukvårdspersonalens krassa bemötande. Tårarna rinner över mina kinder flera gånger under läsningen.

Det finns en mening med allt som sker utforskar om det finns ett sätt att närma sig lidandet som varken utgår från att Gud straffar eller fostrar människan. Boken handlar också om det vi famlar efter när lidandets mysterium gör för ont, vilka behov hos människan som framgångsteologin svarar mot och vad det kostar att hoppas – att faktiskt bry sig om det livet vi lever och människorna vi älskar. 

Att Kate Bowler skriver så rättframt om Guds närvaro i mörkret stärker min tro på Kristus och hans läkande händer. Trots alla uteblivna helanden och sorger kyrkan bär i sin armar. 

”Höstmötet blev en livlina för min tro”