Nära döden-upplevelser kan inte förklaras som enbart hallucinationer

Är nära döden-upplevelser (NDU) en försmak av en djupare verklighet eller hjärnan som spelar oss ett spratt? I boken Vart tar själen vägen? tar neurokirurgen Pekka Mellergård sig an ämnet. Dagens recensent Martin Ånestrand tycker att boken bjuder på fascinerande läsning. 

Pekka Mellergård rör sig hemtamt i hjärnforskningen. Men han känner också det religiösa fältet inifrån, genom mångårig erfarenhet och eget engagemang. Den dubbla kompetensen lyfter hans bok om de erfarenheter människor vittnar om i dödens gränsland: frid, värme, ljus, att vara utanför sin egen kropp, möten med ljusvarelser eller släktingar. Han inleder medryckande med det fall som blev en viktig orsak till denna bok: neurokirurg-kollegan Eben Alexanders NDU. Språket är klart och spänstigt hela vägen och skapar intresse.

Mellergård utreder komplexa förhållanden med exakthet – inte bara de vetenskapliga, utan också de känslomässiga och relationella, som hos de jordnära och trovärdiga människor han låter komma till tals. Företagaren ”Anders” och polisen ”Bertil” som ovant försöker beskriva ”en intensiv livskänsla, fritt från allt ont” och som har lämnat en helt materialistisk verklighetsuppfattning. Cancerpatienten ”Helena” som är rädd för döden och förvägrar läkaren att ta upp cancern med familjen. Efter ett hjärtstillestånd vaknar hon oväntat glad: ”Jag kände samhörighet med alla människor i världen”. ”Det kändes som att jag uppgått i något … stort och kärleksfullt.” ”Nu får du prata med mina barn, nu är jag inte längre rädd.” 

Författaren bjuder generöst på en genomgång av historiska exempel från antiken och framåt. Sedan granskar han den populärlitteratur – oftast amerikansk – som följt i svallvågorna av forskningen, till exempel Heaven is for Real och The Boy Who Came Back from Heaven. Det visar sig att en hel del författare tyvärr tycks mer intresserade av pengar och sensationsmakeri än av sanningen. Intressant är också avsnittet om psykedelika, vars upplevelser ligger påfallande nära NDU.

Så smyger sig droger in i jakt på andlighet

I mittenpartiet hopar sig siffror, och framställningen får periodvis karaktär av rapport. Det blir många precisa summor och procentsatser. För den som söker statistik kring fenomenet är det guld; för den mer allmänt nyfikne kan det tidvis kännas som kalenderbitande. Mellergård växlar mellan en berättande och en utredande stil, och det gör läsaren en aning kluven – boken rymmer på så vis två tänkta läsare, så kallade implicerade läsare. Den ena vill dras med och veta mer; den andra vill ha fakta att själv foga in i ett sammanhang. Frågan blir vilken av dem man ska vara.

En fascinerande iakttagelse i boken är att NDU tycks glida undan den exakta, mätbara vetenskapen, trots idoga försök. Man kunde nästan misstänka en illvillig kraft i universum som vill dölja bevisen. Men Mellergård påminner om Einsteins ord: Gud är raffinerad, men inte illvillig. Naturen döljer sina hemligheter genom sin upphöjdhet, inte genom list. Han noterar också hur forskningspionjärerna med åren tenderar att tappa sin kritiska skärpa och bli alltmer religiösa visavi sitt eget material.

Jag känner mig starkt befryndad med Mellergårds hållning, nyfiken men skeptisk mot övertolkningar. För mig är inte det mest slående frågan om vad som ”egentligen” hände, utan de livsomvandlande följderna. Många vittnar om att upplevelsen var verkligare än verkligheten själv. Många känner tacksamhet, mindre rädsla för döden, en fördjupad känsla av att livet har en mening, en växande omsorg om andra. Vare sig informanterna varit i något slags himmel eller ej tycks himlen alltså ibland ha kommit till jorden, in i deras liv.

Fenomenet låter sig inte förklaras som endast hallucinationer. Inget kan heller bevisas om livet efter döden. Mellergård erbjuder en talande bild. Hjärnan liknar en lagerlokal där allt står ordnat på hyllor. Under NDU – men också i psykedeliskt rus – kastas ordningen om och sakerna flyter runt och byter plats. Men lagerlokalens dörrar kan också öppnas, så att den som är därinne dessutom ser ut mot något helt annat, en annars dold sida av verkligheten. Slutsatsen han stannar vid är att NDU utgör en spricka, en dörr på glänt, i mångas alltför snäva bild av vad som är verkligt. Det är ett försiktigt antagande, just därför trovärdigt.

Birgitta Ohlsson om sin brottningskamp med Gud