Det gamla Rom formade de kyrkliga praktiker vi lever med än i dag

Auktoritet, bildning och gemenskap: Det västliga klosterväsendets framväxt

• Författare: Samuel Rubenson (red)

• Förlag: Artos

• Genre: Teologi

Fattigdom, lydnad och celibat. Hierarki och bön på fasta tider. Klostret som livsform och miljö lever i det kollektiva medvetandet, även i ett protestantiskt land som Sverige. Joel Stade läser om klosterväsendets framväxt och tycker att det är en ”ynnest att kunna få del av resultaten från ett omfattande akademiskt arbete genom en lättillgänglig antologi”.

Hur gick det till när de kristna kommuniteterna först formades i Västeuropa? Rötterna går tillbaka till 300-talet och Romarriket, då kristna intellektuella introducerade det monastiska liv som redan fanns i Egypten och Palestina.

Först var det förmögna människor som samlades för att läsa och fundera tillsammans om sin tro – en sorts ambitiösa bokcirklar för daglediga med möjlighet att dra sig undan vardagslivet. Som vägledning hade de samlingar av berättelser, förmaningar, biografier och uppteckningar av frågor och svar. Reglerna kom senare. 

I en ny antologi, Auktoritet, bildning och gemenskap: Det västliga klosterväsendets framväxt, får vi följa senantikens diskussioner om hur kristna bör be, studera och leva tillsammans. Tre kyrkofäder står i centrum: Rufinus av Aquileia (c:a 345-411), Hieronymus av Stridon (c:a 345-420) och Johannes Cassianus (c:a 360-435). Deras texter kom att ingick i samlingar som lästes i klostren, kopierades och blev normerande i hundratals år.

De tre fäderna delade erfarenheten av att själva ha levt i monastiska gemenskaper i öst, men de var också olika. Rufinus var en bildad boksamlare och stod i kontakt med eliten och de mest förmögna familjerna i dagens Italien. Rufinus barndomsvän Hioeronymus är känd för sina bibelkommentarer och för att han översatte den hebreiska Bibeln till latin. Han var en polemiker som tog alla chanser att attackera sin tids heresier. Johannes var en andlig sökare snarare än forskare och debattör. Av de tre är det hans skrifter som är mest tillgängliga för en samtida läsare.

Antologins författare är akademiskt verksamma forskare knutna till Lunds universitet. Boken utgör en populärvetenskaplig sammanfattning av ett forskningsprojekt i patristik, alltså läran om kyrkans liv, litteratur och ledare under seklerna efter apostlarna. Det är en ynnest att kunna få del av resultaten från ett omfattande akademiskt arbete genom en lättillgänglig antologi.

Risken för en del upprepningar är stor när flera författare skriver kapitel om näraliggande ämnen och sådana upprepningar förekommer också i antologin. Men de fem författarna är alla dugliga stilister – något långt ifrån alla akademiskt verksamma forskare kan skryta med.

Antologins redaktör Samuel Rubenson gör observationen att klostren uppstår parallellt med att kyrkan blir en del av samhällets infrastruktur. Det behövdes sammanhang för teologisk reflektion och bildning när kyrkoledare och koncilier blev en angelägenhet för den romerska staten.

Malina provar på klosterliv: ”Nu
har jag aldrig bråttom längre”

Av antologins kapitel finner jag Katarina Pålssons djupdykning i Hieronymus särskilt intressant. Pålsson gör det elitistiska draget hos Hieronymus tydligt. Det var en andlig elit som hade förmåga till verklig kristen insikt enligt honom – en syn som reformationen gjorde uppror mot långt senare. Pålsson understryker samtidigt Hieronymus ideal av lärande i grupp. Exegesen är bäst i studiecirkelns form, där både lärda och lärjungar får tolka och ställa frågor.

Elisabet Göransson och Henrik Rydell Johnsén går i sina avsnitt in i detalj på hur de tidiga klostrens handskrifter och regler sammanställdes av olika brev och texter från antiken. De skildrar processen när kyrkofädernas tankar och texter blir gestaltande för de kloster som blir helt avgörande för den europeiska medeltiden. 

Diskussioner om auktoritet, bildning och gemenskap bland kristna för 1 600 år sedan kan te sig som ett smalt ämne. Men om det stämmer att män i allmänhet tänker på Romarriket flera gånger i veckan finns kanske ändå en läsekrets. Det gamla Rom var inte bara akvedukter och kejsare, utan också den miljö som formade de kyrkliga praktiker vi lever med än i dag.

Fascinerande och provocerande när nunnans liv utmanar samtidsnormerna