Modéus försöker tala till såväl pacifisten som militären

Fredsteologi i krigets skugga

• Författare: Ärke­biskop Martin Modéus

• Förlag: Verbum (141 sidor)

• Genre: Teologi / Livsfrågor

Ärkebiskop Martin Modéus har skrivit en bok om fredsteologi. Dagens recensent Tore Samuelsson tycker att den är en välbehövlig kompass i vår tid av polemik, vilsenhet och stigande oro.

Förra året firade den ekumeniska rörelsen 100-årsminnet av ärkebiskop Nathan Söderbloms viktiga fredskonferens 1925. Då handlade det om en värld i ofred, spänning och splittring efter första världskriget. Dialoger och försoningsarbete, som i mycket leddes av kyrkorna, lyckades bara delvis. Ett nytt världskrig bröt ut, trots utvecklingen av den ekumeniska rörelsen och Nationernas Förbund. 

Modéus lyfter i sin bok om andlig beredskap fram kyrkans uppgift i vår tid av hat, ofred, upprustning och hotande krig, även i vårt land. Han lutar sig mot ”gamla furor” som just Nathan Söderblom, Eyvind Johnson, Fjodor Dostojevskij och Dietrich Bonhoeffer. Och han kopplar sin analys genomgående till bibel­citat. 

Modéus är en god stilist som bjuder på vackra, spännande och angelägna formuleringar. Det gör att ”kompassen” blir levande och lysande i vår tid av skymning. Jag fastnar särskilt för hans begrepp kyriepunkten; det är när vi bara kan ropa till Gud i förtvivlan som Jesus gjorde på korset. Modéus skriver: ”I den krigsnära situationen, eller Gud förbjude, i krigets stund, när vi tar till vapen för att försvara oss, då är vi på kyriepunkten.” Vi ropar Kyrie, Herre förbarma dig, för vi gör det vi inte vill, kan eller tål.

Boken är väl strukturerad och fungerar både för individuell reflektion och samtal i en grupp. Modéus har valt att utforska och utveckla en begriplig vardagsteologi, utan att förenkla eller undvika svårigheter. Han söker dialog och försöker tala till såväl pacifisten som militären. Ibland får läsaren tydliga riktningsangivelser, ibland behövs egna svar på öppna frågor. Ärkebiskopen räds inte uppgiften att tolka terrängen och ta täten, men utmanar genomgående individen att vara med, ta ansvar som enskild kristen och påverka samhället i rätt riktning. 

Ärkebiskopen: ”Åh, vad skönt att få slippa den sekulära statsreligionen”

Teologin är tydlig och oblyg när det gäller kyrkans – i synnerhet Svenska kyrkan som majoritets- och folkkyrka – roll för att hålla samman samhället med freden som riktmärke. Modéus introducerar tankemodellen fredstrappan med sex steg: högst upp är det ideala tillståndet i världen, ett liv i vänskap och tillit. Och längst ned är avskräckningsgolvet. Under det vilar bara ”krigets avgrund”. Kyrkan, menar Modéus, har alltid en samlande roll och uppgift att leda oss uppåt. Vi lever i en tid då avrustning och nedrustning ersatts av upprustning. Vi snubblar och faller neråt. Kommer sista steget, avskräckning, att hålla?

I ett kapitel redogör Modéus för sju erosionsfaktorer som förstör samhällstillit och samhällsgemenskap och banar väg för konflikttänkande. I ett annat, om förhållningssätt och redskap, pekar han på bönens centrala roll och konstaterar: ”Där ska pacifisten och militären kunna sitta sida vid sida, och den som lutar åt vänster och den som lutar åt höger ska uppleva ett gemensamt rum.” 

Och hur är det nu med påståendet att kyrkan välsignar kanoner? Nej, det gör vi inte längre, skriver Modéus, däremot ber vi för människor i utsatta lägen. Och kyrkan har ett samhällsansvar i en tid som är svår att orientera sig i och kanske blir ännu mörkare. Krig är synd. Uppgiften är att ”envist driva en fredsteologi, alltså att alltid påminna om fredsperspektivet”. 

Boken pekar på framkomliga vägar, också i svåra lägen. Det finns alltid ett nu där vi kan göra något. I varje läge är det fred vi rustar för – inte krig, konstaterar Modéus, som inte är pacifist. Han slår fast att kyrkan har en roll i försvars­makten, men den är inte att göra människor till effektivare soldater utan att hjälpa dem att ”återfinna sin mänsklighet”.

Debatt om kyrkan är vänstervriden
efter ärkebiskopens sommarprat