Berättelsen och den fysiska beröringen har förmåga att hela

Narrationens kris

• Författare: Byung-Chul Han
• Förlag: Ersatz
• Genre: Essä

Den koreanska katoliken och kulturprofessorn Byung-Chul Han har kallats för ”den digitala tidsålderns filosof” och skriver korta essäistiska böcker, ofta kritiska mot nyliberalism och digital teknik. Hans Narrationens kris (Ersatz) har precis kommit ut på svenska. Emanuel Almroth har läst. 

För några år sedan läste jag Trötthetssamhället av Byung-Chul Han, vilket påverkade mig på ett sätt som få andra böcker har gjort. I boken förklarar Han hur våra smartphones blir portabla fabriker – och hur vi blir slavar, ivriga att prestera och exponera oss själva i sociala medier.

En liknande tematik finns i hans senaste bok, essän Narrationens kris. Den handlar om hur berättelsen försvunnit i den senmoderna världen och ersatts med storytelling.

Berättelsen är enligt Han någonting som skapar gemenskap. Han tar kristendomen som exempel; hur den genom sina berättelser förmedlar vishet och sanning och ger mening, orientering och stadga till livet. Den gör oss också till djupa lyssnare vilket också stärker vår empatiska förmåga. Att lyssna handlar om att glömma sig själv, menar Han. 

Han hävdar också att berättelsen, tillsammans med den fysiska beröringen, har en förmåga att hela. Han citerar Walter Benjamin som anser att varje sjukdom troligtvis kan helas om rätt berättelse berättas. Här tänker jag på Jesus som genom sina ord och beröring kunde hela alla människor. Denna syn skiljer sig från framgångsteologin, eftersom orsaken till helandet ligger hos berättaren och inte hos den sjuke. Jag tror att den kristna tron med sina berättelser har styrkan att hela alla sjukdomar, men vi lever i en avförtrollad värld, vi förstår och tror inte längre på våra berättelser.

”Jag började känna en sorts panikmässig vantrivsel”

Enligt Han kan vi inte längre lyssna eftersom vi blivit informationsjägare. Vi kan inte längre acceptera berättelser, utan vill i stället ha information och data. Men information ger ingen stadga och förmedlar inga sanningar. När vi förlorat berättelsen har vi också förlorat högtiden; den har kommersialiserats. I den senmoderna världen har vi bara arbete, fritid, produktion och konsumtion kvar.

Människan är enligt Han ingen ögonblicksvarelse, men genom smartphonen lever vi på informationskickar. Alla intryck vi hela tiden utsätts för gör att våra sinnesorgan ständigt retas, vilket i sin tur leder till att berättelser inte längre har något utrymme i våra liv. Sociala medier är inte heller någon plats för berättelser; algoritmerna gynnar inte berättelser eller reflektioner.

I stället för berättelser har vi fått storytelling, vilket egentligen är storyselling. Berättelsen har instrumentalisternas och kommersialiserats, oftast för manipulativa syften, där berättelsen blivit samma sak som reklam. Entreprenörer, programmerare, journalister, företagare, och politiker inser vikten med storytelling för sina egna syften. De ser inte längre berättelsen som den är utan som en konstruktion, och på så vis förlorar den också sin förmåga att förmedla sanning. Vi slutar vara lyssnare och förminskas till konsumenter, och tappar gemenskapen med varandra.

Byung-Chul Han skriver på ett både koncist och komplext vis. På några rader kan han beskriva sådant som många andra författare skulle ägna en hel bok åt. Därför liknar hans essäer mer traditionell vishetslitteratur som ska läsas långsamt och kontemplativt. Det hade varit likt poesi om det inte vore för akademiska tankegångar, vilket tyvärr gör att han kan framstå som onödigt svårtillgänglig. 

”Det är bra att plågas lite av tanken”

Ibland får Han kritik för att bara återge andra filosofers tankar utan att komma med något nytt, men jag ser snarare hur han öser ur olika källor och kristalliserar tankar till något koncist och skarpt. 

Narrationens kris är också en av hans bästa, och viktigaste, essäer. Jag blir uppmuntrad att stilla min rastlösa hunger efter information och i stället söka tystnaden, bli en lyssnare.