Antologin om Lönnebo lär oss att hoppet inte är ett tillstånd utan ett arbete

Patrik Hagman och Elin Kindeskog är redaktörer för antologin Hoppets Arkitekt. Dagens recensent Martin Ånestrand har läst boken och är imponerad av spännvidden även om antologin i viss mån präglas av ett distanserat dis inför den andliga ”giganten”.

Varje antologi har spretigheten inbyggd i sin själva idé och konstruktion. Läsningen av Hoppets arkitekt påminner dock om att vandra genom en konsthall med Modest Musorgskijs pianosvit Tavlor på en utställning i hörlurarna: tavla efter tavla med sin egen bild av Martin Lönnebos liv och verk, sammanhållna av redaktörernas självklara omramande mellanmusik. Spretigheten är bortpolerad, boken har förvandlat mångfalden till sin metod.

Titeln är kongenial med inkråmet. Hoppets arkitekt syftar på Lönnebo själv men pekar också mot det aktiva byggande som hoppet kräver för att inte förbli substanslöst. Hopp är inget tillstånd, men ett arbete. Att bygga hopp – i språk, handling och institutioner – är nog det viktigaste vi kan ta med oss från läsningen av denna bok.

Vi behöver bli inspirerade att ta tillvara kvarlåtenskapen från alla hoppfulla föregångare, och därtill lärda och kloka som Lönnebo. För oss är det förmodligen livsnödvändigt i en samtid som vrider sig från det egalitära mot det auktoritära, mot omänskliga maskinerier, och mot den digitala världens fördumning och förflackning. Här insisterar boken på människans agens och hoppets handlingsutrymme.

Hoppets arkitekt är en boktitel som också får mig att tänka på något arkitektoniskt hos själva volymen. Jag föreställer mig ett renässansgalleri i Sydeuropa: en vishetens och bildningens arkad där valvbågarna är vågor, med rännilar som strilar ända från Västerbotten och Storkågeträsk. Liksom Lönnebo själv var en begåvad skribent trängs här ett pärlband av skickliga författare. Från olika vinklar förvaltar de kalejdoskopiskt hans mångfacetterade arv. Huvudpersonen kallas ”gigant”. Tonen är mer än respektfull, ofta hyllande, men slår inte över i ren panegyrik.

När antydd kritik väl bryter igenom – egentligen främst i Fanny Willmans spänstiga och energiska bidrag om Lönnebo i kulturdebatten – upplever jag det som en välbehövlig frisk fläkt. 

Flera texter utmärks av fyndighet och poetisk elegans, inte minst Jonas Jonsons biografiska betraktelse, Åsa Molins homiletiska och Samuel Rubensons patristiskt ökenförankrade. Andra bidrag präglas av öppen tydlighet och välstrukturerade spårningar av Lönnebos mognads- och utvecklingslinjer, som Patrik Hagman om politisk teologi, Peter Halldorf om vis lek och naivitet, samt Christine Wamsler om hållbarhet – intressant nog är hennes anknytning till Lönnebo både tydlig och ”från sidan”.

Ylva Eggehorn om skrivandet, Martin Lönnebo och den stora missuppfattningen om evangelisation

Särskilt glädjande är att universalismen i Lönnebos tänkande uppmärksammas i flera texter – en enligt mig så avgörande insikt för vår framtid, som i dag är så eftersatt och negligerad. Om alla ytterst hör samman blir ansvar, solidaritet och rättvisa inte bara valbara dygder utan nödvändiga hållningar. Enheten i Gud genom skapelse, frälsning och försoning gäller allt och alla, som Paulus uttrycker det: ”Gud försonade hela världen (kosmos) med sig genom Kristus” 2 Kor 5:19. Med sin universalism stod Lönnebo för en andlig mognad där fokus flyttas från gränsdragning till förvandling, från kontroll till tillit.

Vid genomläsning av antologin förnimmer jag här och var ett stråk av allvarets stund hos författarna inför den andliga ”giganten”. Där är kanske därför det ligger ett lätt distanserat dis över många av de så välskrivna bidragen. Som väl är skingras diset och sveper bort i bokens två avslutande texter. Tomas Sjödin och Ylva Eggehorn skriver med varm närhet och espri – personligt, ledigt och berörande utan att förlora djup och förankring. Det är en vacker landning som låter hoppets arkitektur stå öppen och ofärdig för oss alla, fortsatt möjlig att bebo och bebygga.