Frimodig Jesus-tro i antologi om mångkultur

Kyrka i ett mångkulturellt samhälle

• Redaktör: Jan-Olof Aggedal
• Förlag: Verbum
• Genre: Teologi och samhälle

I antologin Kyrka i ett mångkulturellt samhälle närmar sig såväl präster som människor av annan trosuppfattning frågan om mångkultur kan berika och utmana kyrkan. Gunnar Hyltén-Cavallius har läst. 

Nio skribenter medverkar i denna antologi. Som alltid i samlingsverk spretar innehåll och kvalitet. I något fall borde redaktören ha tagit fram saxen för att avlägsna oklarheter.

Boken är i första hand avsedd för präst- och diakonmötet i Lunds stift, men kan med fördel läsas även av andra. Ämnet är väsentligt och högaktuellt. Kyrkan behöver reflektera över sin roll i en ny social miljö. 

Aggedal yttrar inledningsvis att det mångreligiösa är en del av det mångkulturella. Han arbetar föredömligt med fler definitioner och skriver: ”Inkulturation handlar om att behålla allt väsentligt i sin egen kultur och religion, samtidigt som man tar intryck av seder och bruk i andra kulturer och religioner.”

Det är mycket positivt att vid sidan av alla uppmaningar till dialog och respekt för ”den andre” finna frimodig Jesus-tro på åtskilliga ställen i antologin. Lunds stifts biskop Johan Tyrberg menar att kyrkan i detta landskap behöver hitta stoltheten i att tydligt stå för evangeliet i respekt för dem med annan tro.

Direktorn för teologi vid Sveriges kristna råd, Jan Eckerdal, hävdar att Svenska kyrkan, folkkyrkan, måste genomföra en grundlig självkritik. Vi har filtrerat ner trosförmedlingen, säger han, till en uppsättning värden. Det kan röra sig om varje människas okränkbara värde, respekt för skapelsen etcetera. Allt detta är viktiga ting, men de kan inte ersätta berättelserna, gudstjänsterna och bekännelserna. Detta är samtidigt viktigt, när det kommer till kontakten med andra trosutövare. Kyrkan behöver vara generös traditionsbärare för både nya svenskar och dem med perifer relation till kyrkan.

Några röster med annan bakgrund träder fram i boken. Författaren Anita Goldman ger ett starkt vittnesbörd från den judiska miljön. Texten är nära nog skriven med hjärteblodet. Hon belyser det såriga mångtusenåriga förhållandet mellan kristna och judar. I samband med ett bokprojekt om kvinnliga religiösa mystiker hade hon stött på den spanska inkvisitionen, märkligt okänd i vår tid. Visst har, menar Goldman, den kristna kyrkan tagit stora steg för att komma bort från antisemitiska tankefigurer, men ändå: bakom deklarationerna anas en outtalad irritation och besvikelse över judarna. 

Roland Vishkurti är imam i Malmö. Han tecknar en i huvudsak ljus bild av den lokala relationen mellan de tre abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Intrycket är att en annan och mer spänningsfylld bild framträder i medierna. Men troligtvis ser han framför allt på de framsteg som ändå gjorts och görs lokalt.

Fredrik Wenell: Därför är nånting-religionen så stark i just Sverige.

Professorn i etik Susanne Wigorts Yngvessons kapitel fäste jag mig vid. Hon behandlar enhet och mångfald utifrån bilden av att leva som ljusets barn (Efesierbrevet 5). ”De kristna kyrkorna har ett uppdrag att verka för enhet, och samtidigt behöver gränsdragningar göras mot annat och andra för att enheten ska bevaras.” Klokt konstateras att enheten ibland tenderat att bli totalitär, men att i dag kanske pluralismen hindrar möjligheten till verklig enhet.

Majoriteten i Svenska kyrkan anser att man bör stå upp för minoriteter. Men, hävdar Susanne Wigorts Yngvesson, ”när man sedan diskuterar vilka minoriteter som bör försvaras, lämnas vissa utanför.” Det fåtal i kyrkan som är motståndare till prästvigning av kvinnor eller de som är tveksamma eller motståndare till vigsel av samkönade – dessa utgör inte en minoritet att slå vakt om.

Till sist: för egen del ber jag att få reservera mig mot vad som flera av skribenterna välvilligt talar om, nämligen interreligiös bön, det vill säga att i gudstjänst­sammanhang medverka tillsammans med andra religioners representanter. Till dialog och samarbete för samhällets bästa: ett tveklöst ja! Men interreligiös bön riskerar att närma sig synkretism, sammanblandning, och en relativisering av bekännelsen till Jesus Kristus som världens frälsare.

Med detta sagt vill jag ändå varmt rekommendera Lundaboken om enhet och mångfald.