Författaren drar inte fram Nazityskland som billig retorik

Hanna Reichel, professor i systematisk teologi vid Princeton University, är lagom till fastan aktuell med För en tid som denna – en andaktsbok om överlevnad och motstånd. Dagens recensent Tobias Hadin har ”sällan läst en andaktsbok som så naket vägrar vara vag”.   

Att recensera en andaktsbok utan att be med den är som att recensera en kokbok utan att laga recepten. Men även den bästa andaktsbok bidrar bara med hälften. Resten är ju sådant jag bär med mig in i läsningen – för att inte tala om vad Gud behagar bidra med i stunden. Även en dålig andaktsbok kan vara till hjälp om den faktiskt får mig att be, och en bra blir meningslös om jag inte tar mig tid för bönen. Reichels bok är dock inte dålig. Den är lysande! Och mina böner blev av. Ibland.

Boken utgår från en amerikansk kontext, men vi känner igen de utmaningar som kyrkan står inför i ett samhällsklimat där rädsla för den andre allt mer används som styrmedel, och där maktens rätt tillhör den som kan behålla den. Alla tider är unika, samtidigt har kyrkan utsatts för social och moralisk press förr och lärt sig, ofta den hårda vägen, hur lätt det är att kompromissa med troheten till Kristus och evangeliet. 

Med avstamp i mässans grundstruktur och evangeliet tar Reichel hjälp av vanliga kristna som levde i tider som ekar kusligt bekant i vindarna som blåser i dag. Här ryms bland annat Karl Barth, Dietrich Bonhoeffer och Etty Hillesum. Författaren drar inte fram Nazityskland som billig retorik och inte heller blir personerna utställningsföremål på ett museum. I stället blir de pilgrimer vi möter längs vägen som hjälper oss finna att inget av det som sker i dag är nytt: ”Det som saknar motstycke är att det i dag är vi som måste utföra det hårda arbetet att se hur avgudar krossas, sörja och samla ihop skärvorna, hålla upp dem mot solen och se ljuset brytas på nya sätt längs kanterna.”

Reichel närmar sig urskiljningen som ett arbete snarare än en andlig magkänsla. För att finna vad trohet innebär måste vi sakta ner och fokusera på hur vi formas snarare än på vad vi ska tycka. ”Urskiljning sker bäst i gemenskap – inte för att gemenskapen når konsensus utan för att den tvingar dig att brottas med olika perspektiv”, skriver hon. 

Under en av mina andakter antecknar jag: Därför behöver vi lära känna våra grannar och kyrkkaffet är sakramentalt, även när det är stelt! Där ”utsätts” vi för varandra. För den med ”fel” åsikt är ju den jag just nu blandar saft till söndagsskolan med eller Arne, nere på gatan, som kom med matlåda när jag var förkyld. 

Jag har sällan läst en andaktsbok som så naket vägrar vara vag, Reichel är inte rädd för att råka trigga läsaren, samtidigt är de flesta reflektionerna öppna nog att bli konversationsöppnare och inte bara färdiga slutsatser. 

Bokens upplägg passar perfekt under fastan, kapitlen är ofta bara två tre sidor långa, men samtidigt innehållsrika. Men jag behövde påminna mig om att frågorna som ställs i texterna inte är retoriska. Läsaren behöver ta sig tid att svara på dem, annars blir det ingen andaktsbok. 

Det är också där boken brister rejält. Författaren ber mig snarare tänka till, än hjälper mig att be. Riktningen är så att säga mer horisontell än diagonal. Varför avslutas inte reflektionerna med en kärnfullt formulerad bön för att hjälpa mig att säga till Gud, det som jag tycker att han behöver höra? Även om jag efter att (sporadiskt) bett med boken ändå anar att det kanske snarare är jag som behöver formuleringarna för att ta mig till de rum där Gud redan arbetar.