Biskopen verkar sakna självförtroende

I sin senaste bok Bråddjup och bärkraft vill Växjöbiskopen Fredrik Modéus visa att kyrkan kan bidra till existentiell hållbarhet – både för samhället och enskilda individer. Dagens Malina Abrahamsson önskar att han vore mindre mån om att vara alla till lags. 

Bråddjup och bärkraft

• Författare: Fredrik Modéus
• Förlag: Fri tanke
• Genre: Livskunskap

Jag och Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, verkar läsa exakt samma böcker. När han i Bråddjup och bärkraft (Fri tanke) tar sig an ämnet existentiell hållbarhet refererar han till några av mina favoritförfattare: Karl Ove Knausgård, Nina Björk, Hartmut Rosa, David Thurfjell och Joel Halldorf. I för sig är det inte så konstigt. På senare år verkar just dessa ingå i Svenska kyrkans inofficiella kulturkanon. Däremot undrar jag: Behöver Modéus verkligen referera till Halldorf för att kunna konstatera att shopping är ett missriktat begär? Och har man inte hört att vi är human beings, inte human doings lite för många gånger redan?

Biskopens ambition är att ”ringa in ämnet existentiell hållbarhet och visa vad kyrkan och den kristna traditionen och dess praktiker kan bidra med”. Han vänder sig framför allt till ”dig som har möjlighet till påverkan i samhället”, och till ”dig som kanske inte har så mycket med kyrkan att göra men är nyfiken på vad som finns att hämta där.”

Han inleder boken med en noggrann exeges av begreppet ”existentiell hållbarhet” och närbesläktade ord, för att sedan gå vidare  till att kritisera ”TYP-samhället” – tempo, ytlighet och prestation, och därefter lyfta fram vilka resurser kyrkan – och andra samhällsfunktioner – bidrar med till existentiell hållbarhet. Slutligen ger han några mer konkreta råd på vägen. Han skriver bra – bra språk, bra flyt. Men vad vill han säga?

Många saker på samma gång, verkar det som.

I Bråddjup och bärkraft tecknar han två motsatta, men samtidigt pågående, rörelser: å ena sidan sekularisering och privatisering av livsfrågorna och å andra sidan: ett ökat intresse för desamma. Han exemplifierar det senare med att han i mötet med ungdomar förstått att de inte främst kommer till kyrkan för att ”hänga med kompisar” utan för att de på allvar vill veta hur man kan få syndernas förlåtelse. Modéus skriver att kyrkan måste vara beredd att svara. 

”Jesustrend” borde ha varit ett av årets nyord

I sin egen bok är han däremot ovillig att ge raka svar. Snarare tar han fasta på den öppenhet som han också tycker ska prägla kyrkan. I den andan skriver han att ordet Gud många gånger kan avskräcka och att det därför är ”viktigt att backa ut ur den återvändsgränd som talet om ordet Gud lätt hamnar i”. Han markerar mot tvärsäkerhet och svartvitt tänkande, vilket i sig är sunt, men jag uppfattar också biskopen som överdrivet ängslig; han verkar utgå från att läsaren är misstänksam mot kyrka och kristen tro och därför mån om att ingetdera ska uppfattas som konstigt. Han skriver till exempel att kyrkan kan vara en plats för gemenskap, men skyndar sig att tillägga ”men inte en trång sekt”. Viljan att hela tiden gardera sig, eller överförklara sina tankegångar, gör att man får känslan att Modéus varken har tillit till läsaren eller till den tro som han företräder.  

En sak som Modéus vågar uttala sig kritiskt mot är instrumentalisering, men under läsningen undrar jag: Gör han inte sig skyldigt till samma sak när han återkommande skriver vad kyrkan kan användas till, hur den kan bli en resurs, ett verktyg, ”ett gym för själen”, en ”laddstolpe för den existentiella hållbarheten”? Han påpekar också att kyrkorna ofta inte används i proportion till vad de kostar i underhåll, och att en lösning därför kunde vara att de även skulle kunna rymma bibliotek, vårdcentral och matvarubutik. 

Förslaget känns symptomatiskt för den ”anything goes”-attityd som jag tycker präglar Bråddjup och bärkraft. Ingenting är bättre eller sämre än något annat. När Fredrik Modéus ger råd för hur man kan stärka sin existentiella motståndskraft är ett tips att hitta en stilla vrå, ”kanske är det yogamattan som är platsen för reflektion?”. Och när det handlar om att ”dela strävan med andra” föreslår biskopen att tala med sina vänner, ”varför inte en öl på krogen, ett besök på fotbollsarenan?” men han vill också ”slå ett slag för att man söker sig till en kristen församling”.

En enda gång citerar Modéus Bibeln – Jesu ord: ”Är någon törstig, kom till mig och drick!”.

Och det är ju det boken borde handla om! Jesus, kyrkans centrum, är ju den som kan ge oss ”existentiell hållbarhet” på djupet. Han är alltings ursprung och mål, varför vågar inte biskopen säga det?

Innan Fredrik Modéus blev biskop var han kyrkoherde i Helgeands församling i Lund. Utifrån sina erfarenheter skrev han boken Mod att vara kyrka (Verbum) om vikten av den gudstjänstfirande gemenskapen, vikten av att arbetet hela tiden faller tillbaka på ”bön och Guds andes ledning”. Även om målgruppen för den nya boken delvis är en annan, hade jag önskat att han skrivit Bråddjup och bärkraft med samma självförtroende.

Björn Wiman: Jag blev rasande när jag insåg vidden av min pappas svek