Brevväxling mellan muslim och judinna griper tag

Under samma himmel

• Författare:  Tala Albanna och Michelle Amzalak.
• Idé och förord: Dimitri Krier
• Förlag:  Polaris, 151 sidor
• Genre:  Facklitteratur

Michelle är judinna i Israel. Tala är muslim från Gaza stad. I boken Under samma himmel delar de med sig av sin brevväxling som startade efter den 7 oktober 2023. Båda drömmer de om att kunna lösa konflikter utan våld.

Siffror ljuger inte, sägs det ibland. Det kan förstås diskuteras. En sak är dock odiskutabel; siffror säger inte allt om verkligheten.

I mediernas skildring av krig och konflikter blir vi ofta överrösta av siffror. Sanningshalten i dem beror på källorna. Är de trovärdiga, eller kommer de från en part i konflikten som försöker manipulera bilden av det som sker?

Även sanna siffror är dåliga berättare. I varje fall om vi inte förstår sammanhanget och inser att det bakom varje siffra finns en människa. Det är först i mötet med den drabbade vi på riktigt kan ta till oss den verklighet siffran försöker, men sällan lyckas, beskriva.

Det är skälet till att en bok som Under samma himmel är så betydelsefull. Den innehåller en brevväxling mellan två unga kvinnor i 20-årsåldern som lever nära varandra, mitt i samma blodiga konflikt, men åtskilda av en mur. Eller egentligen två. En fysisk, och en mental.

Tala Albanna är från Gaza stad, Michelle Amzalak från den israeliska småstaden Sderot nära Gazaremsan. De har sina rötter i skilda religioner och kulturer. De tillhör var sitt folk som gör anspråk på samma land.

Startpunkt för brevväxlingen är det krig som började när terrororganisationen Hamas den 7 oktober 2023 gick till attack mot en musikfestival och mot israeliska samhällen nära gränsen till Gaza. 1 195 israeler dödades, 251 togs som gisslan. Angreppet var obeskrivlig i sin omänskliga brutalitet.

Israel slog tillbaka med järnhand. Skoningslöst. Gaza har sedan dess bombats sönder bit för bit i ett försök att krossa Hamas. Tiotusentals civila har dött.

I fjorton brev berättar Tala och Michelle för varandra om sina liv under denna tid. Båda har mist vänner och anhöriga. Båda har skarpa frågor om hur man tänker på den andra sidan. Men ingen av dem tror att våldet är en framkomlig väg mot en ljusare framtid.

”I Gaza uppfostras vi till att hata er. Det är ju ni som stulit våra hem, som har begått den ena massakern efter den andra för att fördriva oss eller med våld utrota oss”, skriver Tala. Och tillägger: ”Men i min familj anser vi att det är omöjligt att lösa allt med våld.”

Hon är genuint nyfiken på Michelles perspektiv, vad hon har att säga. Hon vill förstå ”den andre”.

Och hon får svar.

”Jag förstår inte hur folk kan använda den israeliska regeringens handlingar och beslut som ursäkt för att rättfärdiga våld mot civila”, skriver Michelle. Men den unga judinnan lastar inte all skuld på Talas folk. ”De oräkneliga grymheter som Israel har begått mot palestinierna genom åren är – precis som våldet israelerna drabbats av – helt fel. Våld föder bara mer våld.”

Får judarna skylla sig själva?

Bakom bokprojektet står den franske journalisten Dimitri Krier. Han har knappast valt ut de två unga kvinnorna för att de är typiska representanter för sina folk, utan snarare för att de är avvikande röster. Båda studerar juridik och är engagerade i fredsfrågan. På var sitt håll, med var sin infallsvinkel, men förenade i misstron på våldets väg.

I breven öppnar de ett fönster mellan de två världar som de representerar och låter brevvännen ta en titt. Så här har vi det. Så här lever vi. Så här tänker vi.

På så sätt blir de två unga kvinnorna ett lysande föredöme i en tid där hatet odlas i välisolerade bubblor och hotfulla ord kastas som vassa knivar mot menings­motståndare. Det gäller dessvärre inte enbart den konflikt som speglas i denna välskrivna och viktiga bok.