Carola om Ulf Ekman: En kapten borde inte lämna sitt skepp

Lagom till sin 60-års dag släppte Carola första delen i sin självbiografi. Den börjar och slutar med skilsmässan från Runar. Men det är delarna om Carolas brottning med Gud som är de mest intressanta, tycker Dagens Malina Abrahamsson.

Carola blev frälst på ett skidläger på Transtrands fjällgård. Det har hon berättat många gånger förr. Men när hon nu i sin självbiografi Jag är Carola sätter ord på ögonblicket då hon "badade i ljuset av Guds kärlek" kan jag inte värja mig. Tårarna rinner. Säkert för att jag också känner igen mig. Också jag blev kristen på ett kristet skidläger. Jag börjar tänka: Var hade jag varit utan det gudsmötet? Och var hade Carola varit utan sitt?

I samband med lägret mötte hon Ulf Ekman första gången. Redan då uttalade han en profetia över Carolas liv. Många år senare, inför att hon skulle tävla i Eurovision i Rom, ringde Carola till Ulf.  Hon var nedstämd efter ett tjafs med Runar och behövde ett uppmuntransord. "Jag sköts rakt upp till himlen till den plats jag ska vara i min själ och min glöd", skriver Carola och nämner sedan att vinsten i Eurovision nog inte hade varit möjlig utan Ulf Ekman.

Jag är Carola: Del 1. Frigörelsen

• Författare: Carola Häggkvist och Desirée Stattin Drakenberg

• Förlag: Forum (576 sidor)

• Genre: Självbiografi

Men hon är inte odelat positiv till Livets ord-grundaren och berättar om den missionsresa till Albanien som hon deltog i strax efter vinsten i Eurovision. Hon var dragplåster och blev ombedd att sjunga sina hits som inledning på väckelsemötet. På videon från mötet, som skulle fungera som en segerrapport för församlingen hemma i Uppsala, var Carola dock bortklippt och filmen vinklad till Ulfs fördel.

I slutet av biografin kommenterar Carola också Ulf Ekmans konvertering till Katolska kyrkan med orden "I min värld ska inte en kapten lämna sitt skepp". 

Efter ett helt liv i offentligheten är det lätt att tänka att det mesta om Carolas liv redan är känt. Men första delen i Jag är Carola innehåller förvånansvärt mycket nytt. Artistens dagboksanteckningar varvas med berättelser om uppväxt, tro, karriär och kärleksliv.

Journalisten Desirée Stattin Drakenberg skriver enkelt och lyckas behålla Carolas röst, men jag föreställer mig att det har varit svårt att destillera innehållet; Carola verkar tycka allt är viktigt. Jag hade önskat att texten, som löper över 576 sidor, hade tuktats ännu lite hårdare för att undvika upprepningar och onödiga detaljer.

Men framför allt är det uppfriskande att läsa om hur Carola, som aldrig rättat sig efter den sekulära normen, fortsätter att frimodigt förkunna. Hon ber inte om ursäkt för sig, och skriver helt utifrån sin kristna världsbild. Däremot framstår vissa passager som magstarka även för den med en kristen förförståelse. Som när hon beskriver hur hon gick in i Melodifestivalen 1983 "som en ångvält med hela den himmelska härskaran marscherande med mig. Osynlig för blotta ögat, men i den andliga världen var vi oslagbara”. Eller när hon tyngd av ångest efter medias häxjakt under förbön "bröt allt inflytande av ord av förbannelse" och upplevelsen blev så stark att hon var tvungen att spy. 

Carola missionerar och tar revansch på männen som försökt kontrollera henne

Samtidigt tillstår hon att hon alltid känt sig "för värdslig för kyrkan och för kyrklig för världen". När Ulf Ekman första gången profeterade över Carola uppmanade han henne att vara försiktig med killar, men hon skriver själv att det var "många killar i omlopp" och att hon inte levde "inom de frikyrkliga ramarna för vad som var tillåtet". 

Carola har på många sätt gått sin egen väg, men betydande delar av boken handlar om hur olika män har försökt styra henne. Inte minst i det musikaliska. I texten finns en underliggande besvikelse över att hon, trots alla framgångar, aldrig fått blomma ut musikaliskt som hon önskat. Hon hade velat göra tuffare musik, och slå igenom internationellt. 

Jag är Carola känns i mångt och mycket som en bearbetning av livsval. Carola reflekterar ärligt kring om hon borde ha gjort eller valt annorlunda. Hon skriver om sitt äktenskap, och brottas med tron. Hon berättar både om hur härligt det är att vara "berusad i Anden" och om upplevelsen av Guds tystnad. Hon förhärligar inte de kristna sammanhang hon varit med i, men fokuserar ändå på att ta med sig det som varit gott. Det som verkar ha burit henne genom allt är den innerliga relationen med Jesus. Den som hon fick erfara som trettonåring på fjällgården i Transtrand när hon badade i Guds kärleksljus.