Carola missionerar och tar revansch på männen som försökt kontrollera henne

"Med Bibeln och fotfilen i handväskan och vindrutan tapetserad av gula P-böter är Carola ute på ett livslångt gudagivet uppdrag", skriver Daniel Wistrand efter att ha sett nya Carola-dokumentären.

Carola Häggkvist gnuggar sömnen ur ögonen i turnébussen. Hon har precis anlänt till Stockholms centralstation. Kameran följer närgånget hur hon filar hälarna med fotfil och klär på sig medan morgonpendlarna passerar utanför bussfönstren. Sedan går hon ut på gatan, stegar fram till en förvånad byggarbetare, ber honom bära hennes packning till taxin och susar i väg.

Så inleds Carola! av dokumentärfilmaren My Sandström. Dokumentären som fått underrubriken ”Genombrottet, konflikterna, revanschen” är ett ambitiöst filmprojekt som tecknar Carola Häggkvists liv i offentligheten från genombrottet 1983 till i dag.

Som tittare slungas vi mellan epokerna. Från den trygga uppväxten med familjen i Norsborg, till melodifestivalsegern med Främling, vidare genom den tuffa tiden i USA, bröllopet – och skilsmässan, tiden i Livets ord, Eurovisionssegern 1991, engagemanget för flyktingar och livet som mamma. Tempot är högt och filmen greppar efter mycket. Men man gör det inte planlöst. I stället följer man några tydliga trådar som löper genom Carola Häggkvists liv.

En av dessa trådar är den kallelse Carola upplever redan som ung. En annan tydlig tråd handlar om hur män med makt tidigt gör anspråk på hennes exceptionella talang.

Vi börjar med kallelsen. Carola växer inte upp i någon uttalat kristen familj, i stället finner hon tron genom den kristna studentorganisationen Credo och skolevangelisterna Michael och Eva Martinson, som vittnar om Jesus i Carolas klass. Det är berörande att höra paret Martinson minnas mötet med den unga, nyfikna högstadietjejen.

Carola blir kristen, väljer att konfirmeras och får ta emot ett profetiskt budskap från sin konfirmationspräst. Budskapet handlar om att Carola mycket snart ska komma att spela en avgörande roll för unga människor i hela landet.

Så blir det också. 1983 vinner en 16-årig Carola Häggkvist hela Melodifestivalen och profetian från prästen upprepas i något annorlunda tappning av programledaren: ”Jag önskar att du blir en förebild för hela världens unga”.

Det är inga små förväntningar som läggs på tonårstjejen med guldrösten. Men i dokumentären blir det tydligt att övertygelsen om att ha fått ett viktigt uppdrag alltid funnits hos Carola. Hon beskriver att hon långt innan genombrottet gick omkring med en känsla av att något stort kommer att hända henne. Det är svårt att leva sig in i vad en sådan övertygelse gör med en människa. Men här ges en viktig pusselbit – både till Carolas självbild, men också till hennes till synes outtömliga kraft att fortsätta göra det hon tror på.

Men vägen som leder rätt är smal. My Sandström skildrar effektivt hur mäktiga män gång på gång försöker begränsa Carola och det hon vill använda sin begåvning till. Här tas vi också med på en tidsresa i dåtidens medielandskap. Carola förminskas av tv-patriarken Lennart Hyland, sexualiseras av den 22 år äldre programledaren Jonas Hallberg som mot slutet av intervjun i skräniga Måndagsbörsen låtsas försöka hångla med henne.

Men hon möter inte bara mediemännen. Här finns även musikbranschens och kyrkans män. Bert Karlsson ringer direkt till tv-studion och bokar möte med underbarnet när hon sjungit i Hylands hörna. Samarbetet blir på många sätt en framgångssaga, Lasse Holm skriver låtar på löpande band och Bert Karlssons skivbolag distribuerar. Sammanlagt säljs otroliga 100 miljoner exemplar av debutalbumet, fler än vad ABBA sålt i Sverige. Men när Carola i dokumentären ser tillbaka känner hon ilska över hur hon utnyttjades och inte fick göra den musik hon helst ville, gospel.

Samma sak när starka krafter driver på för att hon ska göra internationell karriär. Hon hamnar i en studio i USA med hennes föräldrars stora idoler från Bee Gees, men får låttexter om djävulen och hot om att hennes pappa kommer att hamna i fängelset om hon skulle hoppa av inspelningen. Carola beskriver hur hopplöshetskänslan får henne att inte vilja leva längre, men som så många gånger tidigare blir tron räddningen.

Carola Häggkvists starka tro skildras genom filmens alla delar. Det är en varm och självklar övertygelse som inte någon motståndare lyckas kuva.

Carola beskriver att många utgick från att hennes karriär skulle vara över när hon gick med i Livets ord, men hon konstaterar att Guds plan inte går att rucka på så enkelt. I stället vinner hon hela Eurovision Song Contest 1991 och i dokumentären hänvisar hon segern till ett telefonsamtal med Ulf Ekman inför finalen i Rom där hon får förbön och fylls av tro och kraft.

”Carola springer och jag springer efter ungefär”

I övrigt anas en dubbelhet inför tiden i Livets ord. Carola talar mest i positiva ordalag om bibelskolan och åren i församlingen, men samtidigt förstår man att ramen blev alltför snäv för sångerskan, som dessutom brottades i äktenskapet med Runar Sögaard under perioden i Uppsala.

Under filmens gång kommer jag att tänka på världsstjärnan (och Carolafanet) Zara Larssons hitlåt Can't Tame Her. Dokumentären Carola! visar gång på gång hur människor försökt tämja stormvinden från Norsborg. Men ingen har lyckats. Urkraften är liksom för stark.

Kanske är det därför som Carola Häggkvist alltid kommer att vara mer än en aritst. Hon är en konstant, en ton som klingat genom decennierna. Medan kändisar kommit och gått har hon förblivit i rampljuset. Ofta ifrågasatt. Inte sällan hånad och förlöjligad för sin tro. Men hon har stått där och på senare år har hon också fått ett djupare erkännande. Jag noterade detta för första gången när Johanna Koljonen och Andreas Ekström kom ut med Främling – en bok om Carola. På något sätt markerade boken ett skifte – plötsligt kunde två creddiga kulturjournalister skriva en initierad bok om Carolas liv och dessutom glatt erkänna att de själva var stora fans.

På samma sätt har Carolas medverkan i Så mycket bättre och hennes samarbeten med artister som Zara Larsson och Kleerup utgjort liknande erkännanden.

Filmen Carola! är gjord i samma anda av revansch. Men utan att bli inställsam. My Sandström har spenderat åtskilliga timmar med Carola och även intervjuat ett gediget persongalleri av människor runt henne. Förutom Lasse Holm, Bert Karlsson och makarna Martinson möter vi gamla bandkompisar från högstadiet, nära vännen Efva Nyström, systern Susanne Ekeberg och Ulf Ekman. Bara för att nämna några.

Carola ledde allsångspubliken i lovsång

Jag slås av att få om ens någon har något direkt negativt att säga om Carola. I stället är det ett varmt och humoristiskt porträtt som målas. Carola Häggkvist är en livskonstnär. Ständigt skapar hon ett slags kreativt, kärleksfullt kaos omkring sig. Med Bibeln och fotfilen i handväskan och vindrutan tapetserad av gula P-böter är hon ute på ett livslångt gudagivet uppdrag. Oavsett om det handlar om att ta emot nyanlända flyktingar i sitt hem, eller att förvandla ett tv-framträdande till en gudstjänst. När eftertexterna börjar rulla i salongen känner jag bara: Tack gode Gud för Carola – utan henne hade Sverige varit betydligt tråkigare.