Malina provar på klosterliv:
”Nu har jag aldrig bråttom längre”

I det femte och sista avsnittet av serien ”Malina provar på” besöker Dagens kulturreporter Malina Abrahamsson systrarna i Alsike kloster.

ALSIKE. När syster Karin skulle sommarprata i Sveriges radio fick hon en uppmaning av producenten: Prata inte om Gud – och inte om flyktingar. ”Vad ska jag då prata om?” frågade syster Karin och fick rådet ”Dig själv”.

– Då sa jag till henne: ”Ja, då kan jag säga vad jag heter, sedan är det slut. Det blir ett väldigt kort sommarprat”. 

Nej, att vara nunna – eller syster, som det också kallas – är att gå in i en särskilt tjänst. Man är inte längre främst sig själv, utan representerar någonting större: en nedslag av Guds rike i vår tid, förklarar syster Karin.

Men visst har hon ändå mycket personlighet. Snabb i tal och tanke, energisk trots att hon i dag är dunderförkyld.

Se avsnittet här

När jag anländer till Alsike kloster är syster Karin inte på plats utan i närliggande Knvista för att göra ärenden. När hon sedan kliver ur den gula bilen (med en baklucka klädd i rosa leopardmönster) tittar hon på mig och utbrister:

– Just det, jag skulle ju ringa och säga att det är bättre att du kommer en annan dag. Men jaja, nu är du här. 

Radikal livsstil

Malina provar: Kyrkans epa-träff

Det är inte första gången jag träffar en nunna. När jag som 13-åring startade en skoltidning, visste jag direkt vem som skulle bli min första intervjuperson: nunnan i klostret bredvid skolan. 

Jag var, och är fortfarande, väldigt fascinerad av människor som väljer en radikalt annorlunda livsstil och lovar fattigdom, kyskhet och lydnad livet ut. 

I Alsike kloster bor syster Karin tillsammans med syster Elisabeth och syster Rose, som varit här i sju respektive tio år. Syster Karin har däremot bott här i 42 år och fungerar som klostrets moder. 

Malina provar: Ikonmåleri

Ville gifta sig med en bonde

Hon berättar att hon blev kristen i gymnasiet och att hon redan då fick en längtan att ge sig helt och fullt till Gud. Länge trodde hon dock att hon skulle läsa teoretisk fysik, och gifta sig med en bonde för att få bo på landet. Men så mötte hon syster Marianne, som hade grundat nunneorden Helgeandssystrarna inom Svenska kyrkan och tillsammans med syster Ella 1964 gjort Alsike gamla skola till kloster. Syster Karin upplevde genast att det var hennes plats. 

Malina provar på: Kristen hårdrocksfestival

Själva huset är inte det sortens kloster som man ibland ser på film, med höga stenmurar och avskalade rum, utan ett hus byggt i trä – och belamrat med grejer. Så blir det lätt när många människor bor tillsammans. 

– Nej, nu är det någon som lagt saxarna fel igen, muttrar syster Karin när hon letar redskap inför att vi ska baka rabarberpaj till veckans kyrkfika. 

Hjälper flyktingar

Just nu bor tolv personer tillsammans med systrarna i Alsike, men mellan 2013 och 2018 var det så många som 60 stycken. De flesta var flyktingar. Att värna om flyktingar har blivit något av syster Karins och hela klostrets livsuppgift.

– Det var ett uppdrag som blev oss givet av Gud. Jag kunde ingenting om juridik tidigare, men nu har jag blivit ganska bra på det, konstaterar hon. 

Tillsammans med syster Elisabeth går jag ut i klostrets trädgård, som ligger precis vid en vik av Mälaren. Alla träd är gröna, syrenen blommar, det är precis lagom varmt ute. 

– Redan första gången jag kom hit kände jag mig hemma. Det är så rofyllt här, kommenterar syster Elisabeth.

Hon har särskilt ansvar för trädgård, odlingen och djuren. Klostret är självförsörjande på frukt och grönsaker. Resten av maten – ofta lite skadad, snart utgången – får de i gåva från Willys varje vecka. 

Åsnorna fungerar som terapi

Vi går bort mot hagen där fåren – och åsnorna – betar. Åsnan Ida fick syster Karin i efterlängtad 60-års present. Några år senare flyttade Idas syster Cissi in.

– Åh, så fin du är, säger syster Elisabeth med mjuk röst och stryker Cissi över pälsen, pussar henne på mulen. Sedan pekar hon ut korset som alla åsnor har på ryggen.  

– Titta här! Det är som att Gud redan tänkt ut att de skulle bära Jesus.

Till en början känner jag mig lite tveksam till att närma mig åsnorna, blir rädd att de ska sparka bakut. Men det visar sig att de är väldigt snälla, och jag  – som egentligen inte är någon stor djurvän – står snart lutad mot Cissis lena päls. Syster Elisabeths kommenterar att många gäster har samma upplevelse. Och för dem som levt i utsatthet kan åsnornas vänliga sätt till och med bli som terapi. 

– Dessutom låter Cissi och Ida inte särskilt mycket, bara när kyrkklockorna ringer.

Inne i huset håller syster Rose samtidigt på med matlagning. Hon fungerar som klostrets husmor. Ibland bjuder hon på mat från sitt hemland Kenya, men i dag blir det spenatsoppa. 

När lunchen är avklarad är det dags för bakning. Därefter plockar vi blommor till kapellet.

– Innan jag blev nunna hade jag jämt bråttom, säger syster Karin medan vi söker efter lämpliga blommor i dikeskanten.

– Men nu har jag aldrig bråttom längre. 

Men det verkar som att du ändå får en hel del gjort?

– Ja, det gäller bara att ta en sak i taget.

Snart har vi blombuketter som vi ska smycka kapellet med. Syster Karin andas ut när hon kommer in i rummet i källaren. 

– Visst är det vackert, säger hon och pekar särskilt ut kyrkfönstren i mosaik som några förskolebarn har skapat.

Sedan tänder hon rökelse och vi ber tidebön tillsammans. Systrarna samlas till bön fem gånger om dagen, men de är också flexibla: i dag behövde syster Elisabeth åka till frisören med pudeln Bella till exempel.

– Här i kapellet kan jag släppa all min oro, min ångest, min ilska mot politiker och mot Migrationsverket. Jag får lägga allt i Guds händer, kommenterar syster Karin efter bönen, men avbryts mitt i en mening när syster Rose ropar:

– Syster Karin, kakan är nästan bränd!

Just det, rabarberkakan som syster Karin satte i ugnen! Hon får fart upp för trappan, hinner rädda kakan i sista sekund. De brända kanterna äter vi upp till eftermiddagskaffet, resten går att bjuda söndagens gudstjänstbesökare på.

Stå ut med olikheter

Sedan är det dags för mig och Dagens fotograf Amanda att lämna Alsike kloster. På vägen därifrån säger Amanda: ”De här nunnorna är ju coola på riktigt!”.

Jag känner likadant. Att viga sina liv helt åt andra människor, stå ut med varandras olikheter och visa gästfrihet mot dem som behöver en fristad måste vara den sanna innebörden av ordet cool. Eller av ordet kärlek. 

Det var alltid något som inte stämde i den karismatiska rörelsen