Ledare
Nästan komiskt när kulturarv krockar med psalmförbud i skolan
Esther Flores Sedman: Var går gränsen mellan kulturarv och konfessionella inslag på skolavslutningen?
Att sjunga Den blomstertid nu kommer i ett klassrum utifrån svenskt kulturarv är okomplicerat, men att sjunga samma sång på skolavslutningen kan vara ett konfessionellt inslag.
MONS BRUNIUS
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Regeringen vill stärka samhällets motståndskraft med hjälp av kulturen och kulturarvet. Kulturens mobiliserande kraft under svåra förhållanden lyftes när företrädare från kultur- och säkerhetsområdet nyligen samtalade om kulturens roll i kris och krig. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) betonade de vinster ett samhälle kan göra när kultur, näringsliv och politik samverkar. Och kulturminister Parisa Liljestrand (M) radade upp åtgärder för att stärka kulturens funktion inom det civila försvaret.
Men hur regeringen väljer att hantera att detta kulturarv också innehåller religiösa inslag är en fråga som blir särskilt tydlig i skolavslutningstider.
Regeringens samtal tog sin utgångspunkt i erfarenheterna från Ukraina, där kriget inte bara riktats mot människor och landområden utan även mot kultur, identitet och historia. Sedan invasionen har hundratals kulturhistoriska platser skadats eller förstörts. Som en del av det svenska stödet avsätter regeringen medel för att skydda det ukrainska kulturarvet.
Även i Sverige görs satsningar på att bevara och tillgängliggöra det svenska kulturarvet för att stärka gemenskapen och ge en bredare förståelse för landets historia. Bland annat genom En kulturkanon för Sverige, där hundra verk som har haft ”varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling” listas. Det är här en tydlig motsättning uppstår.
Med återkommande debatter om konfessionella inslag i skolundervisningen och huruvida skolavslutningarna får hållas i kyrkan och vilka sånger som får sjungas, så blir det näst intill komiskt att läsa vilka verk som valts ut. Bland de hundra verken finns:
Gustav Vasas bibel från 1541. Bibeln beskrivs som ”en av världens mest spridda böcker med ojämförligt inflytande” och som ”en av de viktigaste källorna till kulturell orientering och meningsbildning i det svenska samhället”.
O store Gud, förklarad som ”en tidig svensk musikexportsuccé från 1800-talets svenska folkrörelse som också var en musikrörelse med stor betydelse för Sveriges demokratisering”.
Malmöpsalmboken från 1528, med motiveringen att ”psalmer och körmusik, orglar och andra musikinstrument, är en oundgänglig del av kyrkans liv, ett kulturarv som kyrkorna i dag i hög grad delar med det övriga samhället”. Under samma stycke nämns också psalmerna Härlig är jorden och Den blomstertid nu kommer som ”självklara delar av ett gemensamt kulturarv”.
Enligt kulturministern ska alla i Sverige, oavsett bakgrund, ha kunskap om vad som format landet. För Parisa Liljestrand är det ”en rättvisefråga”. Och när dessa kulturella referensramar ska spridas är barn och unga en central målgrupp för att föra kulturarvet vidare.
I sitt betänkande föreslår kommittén som tagit fram själva kulturkanon att särskilda läromedel och lärarhandledningar ska tas fram, liksom att de hundra verken ska beaktas när läroplaner, kurs- och ämnesplaner ses över. Kulturministern har gett Skolverket i uppdrag att ta fram styrdokument som ska säkerställa att lärare har de verktyg de behöver för att kunna arbeta med kulturkanon i klassrummet.
Samtidigt uppfattas delar av detta gemensamma svenska arv – där Bibeln, kristna psalmer och kyrkliga tongångar listas som viktiga för förförståelsen och samhällsgemenskapen – som högst problematiska och svårhanterliga i den skolmiljö kulturarvet ska undervisas om.
Då blir det avgörande att de riktlinjer som tas fram är extremt tydliga för hur skolan ska förhålla sig till de religiösa inslag som finns i flera av verken. I dag verkar rädslan för att göra fel resultera i att många rektorer för säkerhets skull förbjuder mer än vad lagen faktiskt kräver.
Enligt skollagen ska undervisningen vara icke-konfessionell. Skolan får undervisa om religion men inte utsätta elever för någon slags religiös praktik som exempelvis bön, välsignelse eller trosbekännelse. Om religiösa aktiviteter förekommer måste de vara frivilliga och tydligt åtskilda från undervisningen.
Skolinspektionen har flera gånger slagit fast att skolavslutningar får hållas i kyrkor så länge de inte innehåller konfessionella inslag, men konstaterar att gränsdragningen kan vara svår. Sång och uppläsning av psalmer och texter kan vara bekännande eller förkunnande beroende på ordalydelse och sammanhang. För att avgöra om ett inslag ska betraktas som konfessionellt kan en utredning behöva göras och måste enligt Skolinspektionen bedömas från fall till fall.
Att sjunga Den blomstertid i ett klassrum som en del av undervisningen om svensk kulturhistoria är okomplicerat. Att sjunga samma sång på skolavslutningen kan däremot, beroende på sammanhanget, uppfattas som ett konfessionellt inslag och något som en skola kan anmälas för.
Att sjunga "Den blomstertid" i ett klassrum utifrån svensk kulturhistoria är okomplicerat. Att sjunga samma sång på skolavslutningen kan uppfattas som ett konfessionellt inslag.
Och det kan bli kostsamt att göra fel. I finska Esbo har en elev fått skadestånd för att han tvingats lyssna på just Den blomstertid nu kommer under skolans jul- och sommarfester. Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden ansåg att eleven var extra sårbar på grund av sin unga ålder och att skolan har utsatt eleven för diskriminering ”på grund av övertygelse”. Esbo stad dömdes att betala motsvarande 108 000 kronor i vite och 27 000 kronor till eleven.
Det är uppenbart att lagstiftningen och regeringens nya ambitioner att stärka kulturarvet i skolorna inte går ihop. Så länge det finns osäkerhet kring hur lagen ska tolkas i praktiken, och var gränsen går för vad som är tillåtet, är det knappast förvånande att många skolor undviker sådant som kan uppfattas som religiöst – trots att det samtidigt lyfts fram som en central del av vårt gemensamma kulturarv.
