Bönen bör inte framföras med överdriven och känslosam betoning

”Herre, lär oss att be”, bad apostlarna Mästaren (Luk 11:1). Bön tillhör det allra viktigaste, innersta i det kristna livet. 

Tidigt i kyrkans historia växte en böneform fram, där man åkallade Jesu namn. Nyligen har den engelske ortodoxe biskopen Kallistos Ware fått sin bok Jesusbönen publicerad, förtjänstfullt översatt av Peter Nygren. En bok med exakt samma titel skriven av domprost Per-Olof Sjögren lästes av många kristna på 1960- och 1970-talet. 

I sin korta form lyder Jesusbönen: Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig. Den beds gärna upprepat – inte som ett mantra utan som ett uttryck för en nära relation. Ware skriver: ”När vi ber Jesusbönen sätter vi […] vår förtröstan till Jesus Kristus som vår personlige frälsare.”

Vi kan be bönen under vardagens sysslor, men också avsätta tid för stillhet. Nog vet vi hur lätt tankarna far iväg under bön. Med ett citat av Romuald av Ravenna manas vi att inte ge upp utan skynda tillbaka till orden igen.

Jesusbönen kan se lite olika ut. Vissa bedjare lägger till: ”förbarma dig över oss, syndare”. 

Tonen i boken är positiv och mjuk. Bönen bör mera likna en liten pärlande bäck än framföras med en överdriven och känslosam betoning. Jesusbönen är heller inte något självhjälpsprojekt. Tvärtom, menar Ware, sker åkallandet av det heliga Namnet inom kyrkans sakramentala liv. 

Jag uppfattar boken som ett uttryck för en i bästa mening sund ekumenik. Vi behöver i våra olika traditioner lyssna till varandras andliga erfarenheter. Den nya boken om Jesusbönen är en god vägledning.